I sin genomgång av behandlingen av pulpit och apikal parodontit 2010 konstaterade Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, och Socialstyrelsen att naturalförloppet av rotfyllning var otillräckligt beskrivet och behövde dokumenteras bättre.
Särskilt viktigt att få klarhet i var långtidsöverlevnaden, vilka faktorer som orsakar att rotfyllda tänder förloras och i vilken utsträckning rotkanalsbehandlingar misslyckas och kräver ytterligare behandling. Man betonade också vikten av att kartläggning görs i allmäntandvården där majoriteten av alla endodontiska ingrepp görs.
Det var utgångspunkten för de svenska forskarna som slumpvis plockade ut ett antal patienters behandlingsplaner som lämnats in till Försäkringskassan under 1977 och 1978. Tjugo år senare erbjöds alla patienter i fyra län en gratis klinisk undersökning.
Av totalt 262 patienter ville eller kunde 104 vara med i undersökningen. Forskarna kan visa att det inte var någon signifikant skillnad i ålder eller kön mellan dem som medverkade och dem som inte gjorde det, vilket gör att det kan ses som ett representativt urval.
Sammanlagt hade de 104 patienterna 449 rotfyllda tänder där drygt hälften hade lagats med krona, en tredjedel med amalgam och ett mindre antal med komposit eller tillfälliga lagningar.
Av dessa fanns 290 tänder (65 procent) kvar 20 år senare, medan 159 tänder (35 procent) hade dragits ut. Av de tänder som var kvar hade 48 stycken (11 procent) behövt rotfyllas igen.
En mängd faktorer hade påverkan på vilka tänder som dragits ut, bland annat tandtypen, där mandibulära molarer och maxillära premolarer drogs oftare, samt förekomsten av karies eller apikal parodontit vid ursprungsbehandlingen.
Int Endod J; Petersson et al
Läs mer: http://bit.ly/1TsL0DK
