Friskare tänder – till rimliga kostnader. Det var titeln på tandvårdsutredningens förslag till nytt tandvårdsstöd 2008, och det var också regeringens mål: befolkningen skulle stimuleras till mer förebyggande vård och högkostnadsskyddet skulle subventionera dyra behandlingar.
Och så har det naturligtvis till stora delar blivit jämfört med den förra tandvårdsförsäkringen, som utarmades år från år. Men allt är inte frid och fröjd; både Försäkringskassans och Riksrevisionens granskningar av tandvårdsstödet har pekat på en rad brister, bland annat att det allmänna tandvårdsbidraget, ATB, inte lett till att så många som regeringen hoppades på gör regelbundna tandvårdsbesök, många patienter saknar kunskaper om tandvårdsstödet, och många anser sig inte ha råd med dyrare behandlingar.
Kritiken har självfallet nått socialdepartementet.
– Man får inte glömma att det är en mycket omfattande reform. Som alltid tar det tid att få en överblick av utfallet. Därför har vi gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) i uppdrag att se över stödet och komma med en rapport i februari nästa år, säger Ulrica Sundholm.
Men både Riksrevisionen och Försäkringskassan har ju granskat stödet – räcker inte det?
– De har tittat på reformen under de första åren. Men vi är angelägna att analysera siffrorna närmare. Till exempel vill vi se hur förändrade beloppsgränser och ersättningsgrader inom skyddet mot höga kostnader faller ut. Eller hur referenspriserna påverkar prissättningen. Den översyn som TLV arbetar med ska särskilt jämföra priser för olika typer av tandvårdskonsumtion med hänsyn till patientens socioekonomiska faktorer.
Beräkningsbrister
Att ATB skulle stimulera fler till regelbundna besök hos tandvården var huvudmålet, främst för förebyggande vård. Regeringen hade räknat med en ökning med tio procent, men Riksrevisionens rapport kom fram till att besöksfrekvensen endast hade ökat med två procent, vilket måste ses som ett misslyckande.
Nej, kanske inte ändå, anser Ulrica Sundholm:
– Riksrevisionen utgick ifrån Statistiska centralbyråns Ulf-undersökning om befolkningens levnadsförhållanden. Där fick de svarande själva göra olika uppskattningar, bland annat av antalet tandvårdsbesök, innan stödet infördes. Riksrevisionen jämförde sedan dessa siffror med en helt annan typ av siffror som samlats in direkt från vårdgivarna om antal besök efter reformens införande.
Att jämföra data på detta sätt, från två helt olika datakällor och med två helt olika mätmetoder, gör resultaten mycket osäkra, anser hon. Dessutom är det vanligt att personer överskattar sina positiva beteenden vid sådana självskattningar. Därför är det inte säkert att utgångssiffrorna går att ha som grund vid jämförelsen med antalet besök efter att tandvårdsstödet infördes.
Hon håller ändå för troligt att ATB inte haft tillräcklig effekt på besöksfrekvensen:
– Vi måste se över detta. Vi vet att många inte känner till tandvårdsbidraget, och här finns säkert mer att göra, säger hon.
De granskningar som gjorts visar också att sett till inkomst är det inom den högsta inkomstgruppen som störst andel utnyttjar högkostnadsskyddet. Var det verkligen meningen att det skulle bli så?
– Det är en begriplig effekt av ett sådant här generellt system; personer med hög inkomst och hög utbildning är ofta mer måna om sin hälsa och efterfrågar mer vård. Utmaningen är att nå de ekonomiskt utsatta grupperna och de som inte känner till tandvårdsstödet. Många som känner till stödet upplever ändå att det ger dem möjlighet att få en vård som de tidigare inte haft råd med, förklarar hon.
De flesta patienterna får själva betala hela kostnaden, eftersom de inte når upp till det första karensbeloppet. Vore det inte rimligt att justera karensgränserna så att de vanligaste behandlingarna inklusive förebyggande vård blir gratis? Kanske slopa ATB som en del i finansieringen?
– Tack vare regeringens tandvårdsstöd, som är sex miljarder kronor, underlättar vi för människor att gå till tandläkaren. Om gränserna i högkostnadsskyddet ska justeras, eller om det allmänna tandvårdsbidraget behöver ändras är något vi får fundera över.
Penningpåsen begränsad
Det är ett år kvar till valet, men regeringen kommer inte med några stora förändringar i tandvårdsstödet. Visserligen finns i socialministerns kristdemokratiska principprogram skrivningen att »tandvården är en del av hälso- och sjukvården. Alla ska ha tillgång till en god tandvård. Högkostnadsskyddet för tandvård bör vara gemensamt med övrig hälso- och sjukvård.« Även Moderaterna har en skrivning i sitt partiprogram om att ingen ska behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. I ett sista steg »… bör munhälsan räknas som en del av kroppen likt sjukvård«.
Men det är knappast troligt att finansminister Borg lättar på penningpungen för en sådan reform. Inför valet 2002 gick den dåvarande socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist ut i media, bland annat i Tandläkartidningen, och förklarade att det var dags att föra in tandvården i hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd. Men det dröjde inte länge innan finansministern grep in och talade sin ministerkollega till rätta.
Inte heller Ulrica Sundholm tror på en sådan reform, i alla fall inte inom överskådlig framtid.
– Den skulle bli oerhört kostsam. Men jag tror att vi kan nå långt inom nuvarande tandvårdsstöd. Där förbättrade vi ju vid årsskiftet för grupper med vissa sjukdomar och funktionsnedsättningar så att de nu får vård inom sjukvårdens högkostnadsskydd.
