Doktorandens arbete är en utbildning

Hon har också, som del i sitt projekt, arbetat två månader vid NIOM:s (Nordic Institute of Dental Materials) labb i Oslo.

– Det är kul att också läsa ­kurser på andra universitet och läro­säten, och se hur de jobbar.

Till Norge tog hon också med hela sin familj. Barnen gick på norsk förskola, och mannen fick ett jobb vid universitetet i Oslo.

Forska på deltid

Julia Olanders intresse för forskning började tidigt; under första terminen på tandläkarutbildningen svarade hon på en efterlysning av studenter som ville hjälpa doktorander.

Efter sin tandläkarexamen började hon arbeta inom folktandvården, men en dag varje vecka saknades det rum på kliniken. Hon frågade sin nuvarande handledare om det fanns möjlighet att forska på deltid. Hon fick ja, och fortsatte sedan till sin nuvarande tjänst.

– Jag tycker att det är spännande att ta reda på mer, och att lära sig nytt. Att fundera på ”Varför är det så här?” Det finns rätt många kunskapsluckor kvar, och det är roligt att få vara en del i att ta reda på mer.

Det roligaste med att doktorera tycker hon är just att utvecklas och lära sig. Men hon tycker även att det är en fördel att få styra över sin egen tid och ta eget ansvar.

– Det finns såklart en bortre tidsgräns, men jag får själv ta ansvar för att det blir gjort i tid. Det finns ju några naturliga kontroller under projektets gång, som halvtidskontrollen, men det är ju jag som ska få ihop det.

Hon poängterar att hon har stort stöd av sina handledare, men att syftet med forskar­utbildningen är just att man ska bli en självständig forskare.

– Det känns som ett oerhört lyxigt jobb – att få lära sig ­saker och samtidigt få betalt. Min forskning är både klinisk och innehåller mycket experiment. Jag visste inte att det skulle vara så roligt med celler och att titta i mikroskop.

Hon tycker också att det är roligt att nätverka och lära känna andra forskare inom fältet. Hon samarbetar också med forskare inom andra områden, till exempel biologer som kan cellodling.

– Är man intresserad av att forska ska man inte tveka. Det är ett jobb som varierar över tid, och som även är mycket socialt.

En utmaning som forskare är när saker inte blir som man tänkt sig, till exempel när metoden man valt inte svarar på den fråga man ställt.

– Det kanske inte går exakt som man har tänkt sig i början, men det blir bra ändå.

Klinisk handledare

Det kan också vara en stress att ha eget ansvar för att till exempel rekrytera patienter och planera in logistiken kring dem. Ibland är Julia Olander beroende av en viss patient för att kunna komma framåt i forskningsprojektet.

I dag arbetar hon också en del av sin tid som klinisk handledare vid tandläkarutbildningen i Göteborg.

– Det är roligt att få vara en del av utbildningen, och sprida kunskap till studenter och andra. Studenterna är väldigt ärliga, och det är givande att se hur de reagerar på det man säger till dem.

Enligt hennes plan återstår nu ungefär ett år till disputationen. Efter det vill hon gärna fortsätta inom forskning och undervisning.

– Det är verkligen så roligt att forska. Och vi forskare behövs, både för att fylla kunskapsluckor och säkerställa tillgång på forskarutbildade tandläkare som kan bedriva forskning och undervisning vid våra universitet.