Hon ser ytligt på implantat

Kullagret snurrar ljudlöst, nästan friktionsfritt. Ytorna i konstruktionen är noga uppmätta och optimerade. Den mättekniken insåg Ann Wennerberg att man skulle kunna använda även för implantatytor.
– Här fanns en möjlighet att utveckla ett instrument för att mäta implantaten utan att förstöra dem, säger Ann Wennerberg, professor i protetik vid Göteborgs universitet.

Vi talar om tiden i slutet av 80-talet när hon började forska. Implantat var ett nytt och lockande ämne och hennes handledare styrde in forskningen på implantatens ytegenskaper.
Hon tar emot via skärmen i en upphöjd del av sitt vardagsrum, som har blivit kontor under corona­pandemin. Bakom henne skymtar ett snedtak med ljus träpanel, och nere i den andra delen av rummet vilar taxarna Morra och ­Märta i soffan.
– Det blir mer utdragna arbetsdagar nu. Även om man kan ta en långpromenad på lunchen så flyter arbetsliv och privatliv ihop och det blir att jag sitter och svarar på mejl ganska sent på ­dagen.
Hon är i dag professor i protetik vid Göteborgs universitet där hon har gjort huvuddelen av sin akademiska karriär, förutom nio år vid Malmö universitet.
– Jag kom tillbaka till Göteborg år 2017, till samma avdelning som jag lämnade år 2008. Jag fick ut jättemycket av mina år i Malmö, men jag har hela tiden bott i Mölndal, och det är skönt att nu slippa veckopendla.
Ann Wennerberg växte upp i Borås och var som barn intresserad av att bli veterinär eller tandläkare. Intresset för tandläkaryrket kom kanske från hennes farfar. Han ville bli tandläkare och kom in vid utbildningen i Stockholm, men hans far ville att han skulle ta över familjeföretaget, en borstfabrik i Borås, och sa nej. Flera år senare fick hans sondotter fullfölja drömmen. Hon läste till tandläkare i Göteborg och blev färdig år 1979.
– Farfar var patient hos mig under de första åren av min karriär och jag tror att han var stolt, säger Ann Wennerberg, och det blänker till i hennes ögon.

Stora protetiska ersättningar

Tillsammans med kurskamraten Pia Bolind övertog hon två befintliga praktiker i Borås, och slog ihop dem till en. Innan de gav sig in på att starta eget arbetade de tre månader inom folktandvården i Småland.
– Vi insåg att vi behövde lite övning, säger Ann Wennerberg med ett skratt.
Väl på plats i Borås fick de många vuxen­patienter med stora protetiska ersättningar och en hel del komplikationer. Ann Wennerberg poängterar hur värdefullt det var att ha hjälp av specialisttandläkarna i Borås. Även arbets­givar­ansvaret och det ekonomiska ansvaret var nytt och utmanande.
– Det var mycket för oss som var gröna från utbildningen, och visst var det många nätter man inte sov.

”Tekniken gjorde stor skillnad för de då relativt få människor som kunde få behandlingen.”

Efter ungefär tio år i Borås längtade hon tillbaka till akademin och att lära sig nytt och tog kontakt med implantatforskarna i Göteborg, som då tillhörde avdelningen för handikappforskning. Hon ville testa hur hon trivdes med att forska, och började arbeta med ett projekt i slutet av 80-talet. Och hon blev kvar. År 1991 blev hon inskriven som doktorand och började titta på implantat och implantatytor.
– Implantatområdet var nytt och attraktivt, och tekniken gjorde stor skillnad för de då relativt få människor som kunde få behandlingen.

Karaktärisering av implantatytan

Utvecklingen inom området har sedan dess handlat mycket om karaktärisering av ytan, att mäta på milli-, mikro- och sedan på nanometerskala. Och även att titta på kemi och fysikaliska egenskaper, som vätbarhet och energiladdning. Ann Wennerberg pekar ut topografin, alltså ytans struktur, och i viss mån kemi som det som påverkat hennes forskningsresultat mest. Det har inte varit lika lätt att påvisa effekter av de fysikaliska egenskaperna.
– Området har mognat. Från att titan setts som ett ”gudomligt” material som kroppen bara tar emot som kroppseget, har man nu en mer biologisk syn på det och vi vet att kroppen reagerar på främmande material. Vi utnyttjar ju reaktionen som ger benvävnad, så det är inget negativt.

Entandsersättningar

Hon pekar också ut att tekniken kommer fler patienter tillgodo nu. I början var det tandlösa som fick implantat, men i dag kan det handla om entandsersättningar. Förbättrade implantat, nya material och bättre förståelse för tekniken har också gjort att lyckandefrekvensen har ökat.
– Sedan genombrottet 1982 har implantat blivit en behandlingsterapi bland andra.
Vi pratar om vad som har varit roligast i forskarlivet, och Ann Wennerbergs spontana svar är att det är att få sin första artikel publicerad.
– Jag kommer ihåg hur lycklig jag var över att se den i tryck. Det var stolthet och jätteglädje. Nu tycker jag att det roligaste är när mina doktorander disputerar. Att få se utvecklingen från lite tvekande till att bli fångad av ämnet och kunna mycket om det.

Stor forskargrupp

Även om Ann Wennerberg har fått flera stora forskningsanslag genom karriären, är ändå den största utmaningen att få forskningsmedel och forskningstid.
– Det var en av orsakerna till att jag flyttade min forskning till Malmö högskola år 2008. Det gav bättre forskningsvillkor för mig: möjlighet att bygga upp en stor forskargrupp och tid att jobba ostört med forskning. Även om man har bra projekt måste man ha tid att arbeta för att få in forskningsmedel.
Som mest hade hon tretton doktorander, och är stolt över att ha fått ihop pengar för att ha en stor forskargrupp.

Implantatbehandlingar i utbildningen

Till Malmö tog hon också med idén att studenterna bör få göra implantatbehandlingar, något som fanns i Göteborg sedan mitten av 90-talet.
– Det var något av det första jag började med i Malmö för undervisningen där. Jag fick kontakt med kirurgiavdelningen och det fanns ett intresse för att få med det i utbildningen. Det är en viktig del i en blivande tandläkares behandlings­arsenal.

”Det roliga är när man får till en dialog med en student och får frågor man inte har tänkt på. Det är ett sätt att bli bättre på sitt ämne.”

Hon är nu tillbaka vid tandläkarutbildningen i Göteborg, håller seminarier och föreläsningar och handleder examensarbeten.
– Det är roligt att träffa studenterna, som ofta är väldigt entusiastiska och måna om att lära sig. Det roliga är när man får till en dialog med en student och får frågor man inte har tänkt på. Det är ett sätt att bli bättre på sitt ämne.
Sedan några år är hon vicedekan för internationalisering och samverkan vid Sahlgrenska akademin, vilket innefattar även institutionerna inom medicin och vårdvetenskap. Syftet är att arbeta för samverkan både inom universitetet och i internationella samarbeten, till exempel studentutbyten.

Akademisk frihet

Hon tycker att det har varit roligt att resa på konferenser och möta människor från andra länder. Att skapa sitt eget internationella nätverk inom sitt forskningsområde. Behovet av teknik för att mäta och optimera implantatytorna har till exempel gjort att hon i över 30 år har sam­arbetat med Chalmers tekniska högskola.
Hon beskriver forskarlivet som frihet under ansvar, med möjlighet att själv lägga upp arbetsdagen, även om man givetvis måste producera.
– Man växer när man får fördjupa sig, lära sig och behärska ett område, och ju mer man nystar desto intressantare blir det. Jag har mått bra av det som person. Som privattandläkare hade jag ju haft möjlighet till att utveckla kliniska färdigheter på ett annat sätt, men jag tror att den akademiska friheten har passat mig bättre.

Viktigt att träffa patienter

Sedan hon lämnade Malmö högskola (numera Malmö universitet) för några år sedan har hon inte längre några patienter. Men hon påpekar att det är viktigt både som professor och som lärare att träffa patienter. Det gör att man fångar upp forskningsfrågor, och att man är trovärdig när man undervisar i ett kliniskt yrke.
I dag handleder hon examensarbeten och forskar inom protetik, men tar inte på sig några nya uppdrag som huvudhandledare och försöker trappa ned sin forskargrupp.
– Jag tycker att det är dags för en ny generation att ta över. Det känns skönt. Jag tycker att jag har haft en enorm tur som har fått ett så varierat yrkesliv som jag har haft.