När Leif Weinhorn planerade att sluta jobba och skulle sälja sin utrustning hörde Hornsgatans tandvård av sig. Det ledde till att han i stället flyttade in hos dem.
Foto samtliga bilder: Anna Palmatnieks
När Leif Weinhorn var omkring 70 övervägde han att bli pensionär på heltid. Då hade han haft egen tandläkarpraktik i 40 år.
– Jag tänkte att det kanske var dags att lägga av. Men sedan kände jag ändå att, nja, inte riktigt än.
Nästa gång tankarna dök upp var när det stod klart att han skulle behöva lämna sin lokal på Götgatan på Södermalm i Stockholm. Bostadsrättsföreningen som han hyrde av skulle bygga om.
– Jag annonserade om att sälja min utrustning. Då hörde Katarina Skodra och Benyammine Benyammine av sig.
Leif Weinhorn hade träffat dem tidigare, eftersom de alla var med i Privata munhälsan, en sammanslutning av privattandläkare i Stockholm. Det slutade med att någon annan köpte utrustningen, men tandläkarparet kom med ett annat förslag.
– De hade ett rum som var ledigt tre dagar i veckan. Det blev ju lite bingo för mig. Dessutom kände jag att jag tryggt skulle kunna lämna över mina patienter till dem, när jag väl slutade helt.
Nu arbetar han på Hornsgatans tandvård. Han har egen klinik men tycker att det är berikande att arbeta i samma lokal som de andra tandläkarna och en tandhygienist.
Katarina Skodra tycker också att det är trevligt att ha en kollega till.
För Katarina Skodra på Hornsgatans tandvård var samarbetet med Leif Weinhorn ett bra sätt att expandera kliniken.
– Eftersom vi visste att Leif hade planer på att sluta så småningom var det också ett bra sätt att expandera vår klinik. Det blir en naturlig övergång för patienterna, som redan varit här och kanske till och med har sett oss.
Leif Weinhorn hade börjat trappa ner på arbetstiden redan före flytten. Först tog han fredagarna ledigt, sedan blev det jobb tre dagar i veckan.
– Det har varit som en liten förberedelse inför att sluta helt.
Det har också gjort att han orkat, för det är på många sätt ett slitsamt yrke, säger han.
– Jag måste vara helt koncentrerad när jag möter patienten. Sedan är det en liten stund till nästa och då sköter jag journalen. Det tar på en att ha väldigt många patienter.
Han insåg tidigt riskerna med att arbeta alltför statiskt.
– På ett av mina första jobb hade jag tandsköterska bara halva tiden, så jag vande mig vid att sköta det jobbet också. Sedan har jag fortsatt att resa mig och hämta det jag behöver, säger Leif Weinhorn.
Det är ett yrke med ergonomiska utmaningar, säger Susanna Magnusson, kanslichef på Tjänstetandläkarna.
– Många får problem med rygg och nacke och orkar inte vara kvar.
Även den psykiska arbetsmiljön kan vara utmanande.
– Man behöver ha tid både för det kliniska och det administrativa. Det finns tandläkare som stämplar ut och sedan gör sina administrativa uppgifter när de inte hinner på arbetstid.
Men kansliet har också kontakt med många tandläkare som fortsätter att arbeta efter 65.
– De hör av sig till oss och frågar hur de ska göra när de vill ta ut pension men arbeta vidare, ofta på deltid.
Det är positivt att tandläkare är en attraktiv grupp högt upp i åren, säger hon.
– Då har man hamnat rätt i sitt yrkesval och tycker att det är lustfyllt. Tandläkarna har ett stort engagemang för sina patienter och sitt yrke.
Nu när det finns ett stort behov av tandläkare, särskilt i vissa områden, så måste arbetsgivare se över vad de kan erbjuda som får fler att arbeta längre, säger Susanna Magnusson.
–Man behöver rigga verksamheten och villkoren så att fler orkar. En lösning är den så kallade 80-90-100-modellen, där man efter en viss ålder arbetar 80 procent av tiden för 90 procent av lönen och med 100 procents avsättning till pension.
Leif Weinhorn har länge jobbat utan sköterska, men numera är han ett team med Ulla Sandered.
- Implantat – när jag började utbildningen tittade man lite snett på det. I början gjorde jag själv en hel del proteser.
- Materialutvecklingen – med kompositer som är packbara och har en helt annan kvalitet och hållfasthet.
- Digitalröntgen – men jag håller nog analog röntgen för strået vassare när det gäller detaljer.
- Ersättningssystemet – har justerats hit och dit, med olika följder. Som det är nu tycker jag att det är ganska bra.
Lars Olsson, näringspolitisk chef på Privattandläkarna, säger att det är vanligt att de som har egen praktik trappar ner stegvis, precis som Leif Weinhorn har gjort. Det som får tandläkare över lag att orka vara kvar i yrket är snarlikt för de privatpraktiserande. Men det finns en skillnad:
– Större förändringar inom tandvården, kopplat till prisreglering skulle kunna påverka så att fler äldre privatpraktiserande tandläkare slutar. Det blir för mycket nytt att sätta sig in i, säger Lars Olsson.
Vid årsskiftet blir det tredje gången gillt för Leif Weinhorn. Den här gången ska han verkligen gå i pension.
– Jag trivs fortfarande jättebra. I princip skulle jag kunna hålla på tills jag inte kan hålla borren, men man måste ha lite självkritik och gå medan man fortfarande gör jobbet bra. Jag har ju hållit på ganska långt över pensionsgränsen. Även om arbetet är väldigt givande finns det annat här i livet.
Många av Leif Weinhorns patienter har hängt med länge. Den här arbetsdagen hade han en som varit med sedan 1980. Patienterna vill inte så gärna att han slutar.
– Då säger jag att de kan fortsätta att gå till den här praktiken, att mina kollegor är seriösa och kompetenta och har en bred behandlingspalett.
Själv kommer Leif Weinhorn att ägna sig åt hundpromenader, modellbyggen och att bygga, renovera och inreda hus. Det blir en återkoppling till tiden före Tandläkarhögskolan, då han hade planer på att bli arkitekt.
– Men jag har alltid varit intresserad av biologi och medicin, så jag sökte till Tandläkarhögskolan. Och det blev ju jättebra.
