Tandläkare med hjärtat i Sápmi

– Det var inget motstånd till att de blev tillsammans, men mammas familj tyckte att det hade varit bättre om hon hade skaffat en karl som hade ett vanligt jobb i gruvan och var hemma mer.

– Pappa kom från en samisk renskötarfamilj och var borta mycket till fjälls, vilket gjorde att mamma fick sköta hushållet själv. Samtidigt har hon alltid älskat det samiska livet, kulturen och traditionerna, och följde med pappa så ofta hon kunde.

Eva-Karin berättar att det var när hennes pappa hjälpte änkan Siri, gift med en avlägsen släkting, med skötseln av hennes renhjord som han insåg att även hans framtid fanns i rennäringen. Han fick så småningom möjlighet att bygga upp en egen hjord och renmärke, som Eva-Karin och hennes storebror Nils-Gustav hjälpte till att sköta under skollov och lediga dagar.

– Pappa gick bort för några år sedan och det är mycket känslor som dyker upp när jag minns tillbaka. Vår stora guldstund tillsammans var på våren när vi stödutfodrade kalvarna i hagen efter en hård vinter. Det var en speciell stund som han och jag delade.

– Samtidigt finns en annan sida av rennäringen, med mycket slit och uppoffringar, där du kämpar för hjordens överlevnad. Pappa var mån om att vi skulle utbilda oss och ha möjlighet att välja en annan väg om vi önskade. När han dog valde min bror att ta över hjorden.

Eva-Karin flyttade ut till kusten, till den stora staden Ubmeje (Umeå), nästan 40 mil från Laisvall, där hon påbörjade studier på biomedicinprogrammet vid Umeå universitet. Efter ett års studier kände hon att biomedicin inte var rätt val, samtidigt som hon hade fått upp ögonen för universitetets tandläkarprogram.

– Eftersom jag var livrädd för tandläkaren när jag var liten tog det lite tid innan jag förstod att det var i tandläkaryrket som min framtid fanns, men när jag började programmet kände jag direkt att jag hade valt rätt.

– Att jag var rädd för tandläkaren hade flera orsaker. Mamma hade mindre goda erfarenheter av tandläkaren sedan hon var liten, och den känslan smittade av sig. Sen hade jag och min bror en gömma med godsaker som mamma inte visste om, och det var inte roligt att gå till tand­läkaren med hål i tänderna.

Eva-Karin försöker så ofta det är möjligt stötta familjen i rennäringens uråldriga årshjul. Änkan Siri, som kom att bli som en extrafarmor i familjen, valde att i samband med sin bortgång testamentera sitt renmärke till Ivar, som senare gav det till Eva-Karin. Renarna med Eva-Karins renmärke sköts om och ingår i hennes brors hjord. Före vintern vaccinerades renarna och flyttades från fjället ner till vinterbetesmarkerna vid kusten. En sträcka på nästan 30 mil.

– Förr använde renskötarna skidor, det kunde ta flera veckor beroende på vädret, men för att inte slita för mycket på renarna brukar vi numera frakta dem med lastbil stora delar av sträckan. Under vintern är det viktigt att hålla ihop hjorden och stödutfodra vid behov.

Under våren är det dags att föra hjorden tillbaka till fjällsamebyns marker. Förr i tiden passerade samerna utan problem över frusna ­sjöar och åar, men mildare vintrar gör att det är allt mer riskabelt. Dessutom hotas flera traditionella leder och betesmarker av olika former av mark­exploa­tering som renskötarna får lägga mycket tid och resurser på att bestrida.
– Djuren kan också drabbas av sjukdomar och bli attackerade av björn, kungsörn eller järv. På sommaren är det dags för kalvmärkning och på hösten är det slakt. Då samlas vi och firar med en stor gryta nykokt renkött och blodpalt.

– Vid sådana tillfällen blir det väldigt påtagligt att man är en del av något större – den samiska gemenskapen, berättar Eva-Karin.