Jag har just kommit fram till mitt resmål i Finland för att morgonen efter delta i ett tvådagarsseminarium om kopplingen orala sjukdomar–allmän hälsa. Skönt att checka in på hotellet och hinna med en liten vilopaus före välkomstmiddagen.
Receptionisten ler bakom disken och hälsar mig varmt välkommen. Jag lämnar fram id-handling och ler tillbaka. Hon kontrollerar frågande mitt namn, jag nickar och plötsligt ändras anletsdragen. Nu är det varma leendet borta och hon ser mycket allvarlig ut.
Damen undrar om jag läst mina mejl alldeles nyligen. Nej, det har jag inte, men halar nu upp mobilen. Ett nytt meddelande är just mottaget: 750 anmälda deltagare uppmanas att stanna hemma. Föreläsningarna kommer att direktsändas via webben. Så ler hon igen och konstaterar att som lite plåster på såren (eller för att förhindra smittspridning?) har jag fått bastu på rummet. Jo, man tackar.
Föreläsningarna ges enligt schemat dagen efter i konserthuset, men utan fysiskt närvarande åhörare. Det känns lite overkligt att tala i denna tomma jättesal. Med god teknisk support verkar allt löpa väl och det kommer många frågor från tittarna runt om i Finland.
Börjar så smått vänja mig. För drygt en vecka sedan ställde vi in en workshop i Malmö med ett 30-tal deltagare från Europa och Asien och erbjöd live-sändning och chat-forum. Då kändes det lite som ”för säkerhets skull”, men scenariot ändras snabbt. Den finska övningen var precis i övergången till väsentligt striktare regler.
Nu lyssnar jag lyhört på råd från Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen Anders Tegnell och gissar att det blir aktuellt med fler webbsända föreläsningar.
