I denna ledare vill jag ägna mig åt att redovisa några funderingar efter att ha deltagit på Svenska Tandläkare-Sällskapets forskningskonferens i början av april.
Min direkta reflektion var att programmet var av hög klass och skulle kunna ge god behållning till de flesta av våra medlemmar, som liksom jag har en bakgrund som allmäntandläkare.
Flera programpunkter problematiserade över det avstånd som finns mellan dem som huvudsakligen forskar och dem som arbetar kliniskt. Ett återkommande tema tog avstamp i uttrycket ”elfenbenstornet”, som syftar på att de lärde avskärmar sig från den kliniska världen, och att vi borde öppna dessa tornportar i syfte att få tillgång till varandras världar.
Det borde vara självklart att det inte ska finnas en klyfta mellan akademi och klinik. Samtidigt kan det vara svårt att få tid, intresse, engagemang och ekonomi nog för att kunna kombinera dessa världar och anpassa detta till det övriga så kallade livspusslet.
Vi har mycket att vinna på att överbrygga klyftan som finns mellan den kliniska och den akademiska världen. Visst finns det fortfarande spännande områden inom grundforskningen att få kunskap om, men den kliniska forskningen efterfrågas allt oftare. Vi kan hitta mycket nyttig fakta i de befintliga registren, men även i de mängder av digitalt inknappade data som samlas hos vårdgivare och myndigheter med koppling till tandvården.
Generellt är det nog så att vi på den kliniska sidan är intresserade både av att medverka i forskningsprojekt och av att ta del av resultatet. Men då fordras också att projekten känns relevanta och givande ur det kliniska perspektivet. Ett inflytande över inriktningen och en respektfull kommunikation borde gynna samverkan mellan vetenskap och klinik.
En förutsättning för att hålla dörrarna öppna till elfenbenstornet handlar således om att upprätthålla en ambitiös dialog. Utfallet kommer ge bättre förutsättningar för att vi ska kunna erbjuda en tandvård i världsklass. Detta gynnar både akademi och klinik, men självklart även patienterna.
