En privilegierad patient

Krönika 19 dec 2013
Dela artikeln

Det är så här det börjar: Vi har just lastat ambulansen med en berusad, måttligt skadad patient. Jag sitter bakom huvudändan på båren och försöker få kontakt med den skadade. Plötsligt flyger hans arm upp och det stora armbandsuret i metall träffar min mun och framtänderna med en kraftig smäll. Det blir en liten kronfraktur på 11. Inte mycket att bråka om i aktuell situation. Så småningom pulpanekros och rotbehandling.

Efter några år frakturerar den underminerade kronan. Det blir en tandkrona med en kraftig guldpelare. Fungerar utmärkt i många år.

Varje år utsätts tanden för en extra prövning när det är kräftdags. Jag älskar insjökräftor och det ingår i min arvsmassa att knäcka klorna med framtänderna. Varje år får jag kommentarer att det är korkat. Man ska vara rädd om tänderna. Får gliringar om att jag om någon borde begripa just detta.

Men när det är kräftskiva är det en mänsklig rättighet att få knäcka hårda kräftklor med tänderna.

Det är nu det händer. I efterhand kan jag spela upp hela händelseförloppet i slow-motion: Det ligger en oemotståndlig kräfta på fatet, med ett mycket fast skal. Min vana trogen knäcker jag klorna med tänderna. Det både hörs och känns. När det knakar rör sig tanden och diagnosen är självklar i samma stund det sker. Rotfraktur och fraktur av buckala benplattan.

Några dagar senare dags för en röntgenkontroll. Jag beskriver vad som skett, men trots tillgång till högupplösande volymdatortomograf går det inte säkert att avgöra att tanden är frakturerad.

Men det kan jag avgöra med mitt finger. Det känns ett tydligt kontinuitetsbrott i den buckala benplattan. Några dagar senare en abscess, så jag ser ut som en snusare med en stor pris under läppen.

Det finns inget val, den frakturerade tanden måste tas bort.

Det finns nog få som är så privilegierade som jag när det gäller tillgång till kvalificerad tandvård. Problemet är närmast almanackan. När kan det passa att plocka bort en framtand i en fullbokad kalender? Egentligen passar det väl aldrig, men det får bli tisdag morgon 07.30, strax innan planet lyfter från Kastrup till internationell konferens i Dublin. Jodå, jag ska föreläsa. Utan framtand, men med snabbtillverkat provisorium.

Nu väntar jag på permanent rekonstruktion. Troligen blir det ett implantat. Varje dag tänker jag på de patienter som får ha en avtagbar protes som ersättning för en eller flera förlorade tänder. Tandförlusten påverkar mig mer än jag nånsin kunde tro. Och det är inte estetik som är mitt största problem. Jag har egentligen inget problem alls. Jag är en privilegierad patient.

Text: Björn Klinge

Dela artikeln
Björn Klinge
Björn Klinge
Parodontolog, odont dr. och professor i parodontologi vid odontologiska fakulteten, Malmö högskola samt professor vid Karolinska Institutet. Har en lång rad offentliga och föreningsuppdrag.

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch