En morgon för länge sedan körde en bilist på vänster sida mot trafiken på en av Stockholms stora infarter. Trafikradion varnade och den mötande trafiken saktade in och stod till slut helt stilla. När mannen nådde fram till sina medtrafikanter bromsade han in och stannade bilen omedelbart framför den stillastående morgontrafiken. Han vevade ner rutan, sträckte ut vänster arm och vinkade med en svepande rörelse. Det var tydligt att han hävdade sin rätt att utöva vänstertrafik och att medtrafikanterna borde vika undan.
Nyligen drabbades jag av något liknande. På väg ut från en biltvätt mötte jag en bilist som körde in på en enkelriktad utfart. Föraren stannade bilen framför mig och signalerade med tydliga gester att jag skulle vika undan. När jag gick fram till bilen valde han att översätta sina gester till ord. Efter att ha lyssnat och insett att han yrkade på att jag borde dra till en mycket varmare plats, frågade jag om han sett den stora pilen på vägbanan som visade färdriktningen och förbudsskylten vid infarten. Ackompanjerad av märkbar frustration backade han och lät mig köra vidare. Jag har funderat på hur det måste kännas att investera så mycket självsäkerhet och aggression i en diskussion och sedan abrupt inse att man har fel.
Debattklimatet under coronapandemin har stundom varit hätskt, med både inslag av personangrepp och ett onödigt högt tonläge. Tvärsäkerheten har inte sällan tagit överhanden. När virusdimman så småningom skingras, är det inte omöjligt att vi får bättre kunskap om vilka intressenter som praktiserat vänstertrafik. Tills dess är kanske en viss ödmjukhet och respekt för frågans komplexitet att rekommendera. Fallet är trots allt långt från höga hästar.
