Den odontologiska riksstämman måste bedömas vara ännu en framgång. Det är en stor glädje att möta alla kolleger och kunna ta del av ett rikt programutbud.
Det hindrar förstås inte att det kan finnas kritiska synpunkter på en del inslag. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att många tyckare, såväl personer i chefspositioner inom tandvården som politiska höjdare, saknar insikt och kunskap i väsentliga frågor.
För många verkar det vara obekant att staten avgör hur många tandläkare som ska utbildas. I flera sessioner fick vi ta del av utsagor om att prognosticerad tandläkarbrist beror på ovilja från respektive universitet att anta fler studenter. Det är ett osant påstående. Antalet ersättningsberättigade utbildningsplatser bestäms av staten.
“För många verkar det vara obekant att staten avgör hur många tandläkare som ska utbildas.”
Det verkar också vara obekant att kostnadsökningar urholkar anslagen för både forskning och utbildning. Staten kompenserar årligen schabloniserade kostnadsökningar med någon procent, medan kostnader för hyror, löner och material årligen ökar med 3–5 procent, eller mer.
Det är kanske inte så problematiskt ett enstaka år, men eftersom det fortgått på likartat sätt åtminstone under den senaste tioårsperioden betyder det en urholkning på tiotals procent.
Att klaga på omfattningen av handledd klinisk utbildning mot denna bakgrund är både okunnigt och oansvarigt. Det är säkert möjligt både att öka antalet utbildningsplatser, vid de nuvarande universitetsklinikerna, och att öka omfattningen av klinisk handledning. Men det kräver motsvarande resurser. Så enkelt och så komplicerat är det.
Snart är det odontologiska verksamhetsåret till ända. Det ger mig osökt en möjlighet att önska alla läsare en riktigt god jul och ett gott nytt år!
