Man kunde ana en viss oro bland tandläkarstudenterna på första terminen när jag talade om framtidens tandvård. Tandhälsan har successivt förbättrats, och vi utför bland annat färre fyllningar och endodontiska behandlingar. Kommer behovet av tandläkare att kvarstå? Det korta svaret är ja, men det långa är mer komplicerat.
Strax innan andra världskrigets utbrott hade svenska tolvåringar i medeltal knappt åtta fyllda eller karierade tänder. 1997 hade motsvarande status hos tolvåringar minskat till en enstaka fylld eller karierad tand och därefter har tandhälsan förbättrats ytterligare något. Förändringen sker successivt, men när åttiotalisterna så småningom dominerar i våra väntrum kommer vårdbehovet sannolikt att ha förvandlats radikalt.
Samtidigt förändras både samhället och det vetenskapliga kunskapsläget. Det torde inte komma som en överraskning att andelen äldre med egna tänder ökar. Vi talar hellre om munhälsa än tandhälsa och forskningen antyder att vi borde samarbeta mer med övrig hälso- och sjukvård.
Munhälsa har kopplingar till flera allmänsjukdomar och det finns tillstånd som inte haft den positiva utvecklingen som vi sett för karies. Dessutom möter tandvården – till skillnad mot hälso- och sjukvården – regelbundet sina patienter, vilket gör oss till en intressant partner för olika screeningmoment.
Framtidens tandläkare kommer säkerligen delvis ha en annan roll än jag och mina jämnåriga kolleger har haft. Men för att bäst kunna anpassa oss till förändrade förutsättningar krävs att även grund- och efter-utbildning har blicken fäst vid horisonten. Framtiden är en angelägen fråga för de flesta aktörer inom odontologin.
