Det låter lite motsägelsefullt måhända: frustrerad och hoppfull. Och det är det nog, men den inneboende optimisten tar överhanden till sist. En primitiv överlevnadsstrategi kanske, men som funkat bra hittills. Så varifrån kommer den senaste tidens frustrationer?
Vid några tillfällen har jag nyligen deltagit i olika sammankomster och arbetsgrupper där vi skärskådar tillgängligt vetenskapligt underlag, som grund för kliniska rekommendationer och prioriteringar. Ofta saknas vetenskapligt underlag av acceptabel kvalitet.
Det är i sig inget unikt för odontologin, vi är i gott sällskap med merparten av det kliniska medicinska fältet. Frustrationen kommer av att vi vid flera tillfällen, ibland med många års mellanrum, konstaterat samma kvarstående brist på vetenskapligt underlag. Och (nästan) ingenting har hänt.
Det är eländigt, uselt och bedrövligt fattigt med resurser för klinisk behandlingsforskning. När ska politiker och forskningsfinansiärer fatta detta? Jag ställer frågan i olika sammanhang. Och plötsligt tänds åtminstone en glimt av hopp: Odontologin – liksom många medicinska områden – har nyligen begåvats med en ny organisation för kunskapsstyrning inom regioner och landsting, NPO-tandvård (Nationella programområden för tandvården).
Dessutom finns regionala och lokala programområden (RPO respektive LPO) med företrädare för tandvårdens olika intressenter. Det är förstås inga grupperingar som själva organiserar forskning. Men kanske kan man upplysa om avsaknaden av vetenskapligt kunskapsunderlag inom många kliniska områden och sedan påverka beslutsfattare.
Hoppfull tills motsatsen är bevisad.
