Nu är det veckan före jul, när jag skriver vad som kommer att bli den första krönikan i Tandläkartidningen på det nya året. Det känns frestande att försöka kika i kristallkulan, för att få en liten föraning om vad som komma skall. Men sikten är inte särskilt god. Det är grumligt i kristallkulan.
Sedan någon tid har jag tagit tillfället i akt i samband med kurser och konferenser att fråga mina vördade kolleger om deras uppfattning om framtidens tandvård. Det är mycket »om« och »men« och »kanske« eller »kanske inte«. Trots allt tycker jag mig se ett mönster, eller kanske jag skapar ett mönster för att få lite ordning i kaoset.
Det blir mycket »både och«. Och en hel del »antingen eller«. Själv tror jag mest på »både och«. Både odontologiskt riktigt friska och riktigt sjuka patienter. För att kunna hantera ett sådant kliniskt panorama behövs både enklare och mer kvalificerad vård. Inte samtidigt för samma patient, men samtidigt fast för olika patienter.
Kristallkulan ger inget enkelt svar hur vi ska tackla detta glädjeämne.
Vi står också inför ett betydande generationsskifte i tandvården. Det är aktuellt med stora pensionsavgångar. Det behövs ingen kristallkula för att göra den förutsägelsen.
Då går kanske upp till 40 års yrkeserfarenhet hem från kliniken och kommer inte tillbaka. Men en ny kollega knackar förhoppningsvis på dörren och slinker in i gemenskapen och slår sig ner på företrädarens stol.
I den teoretiska verksamhetsplaneringens förlovade land är det som om ingenting har hänt. En kollega har pensionerats och ersatts med en ny. Men i den verkliga verkligheten är det en skillnad på 40 års yrkeslivserfarenhet. Det är inte direkt utbytbara storheter.
Kristallkulan ger inget tydligt svar hur vi ska hantera denna situation, men jag anar några konturer. Mer erfarna kolleger tar hand om mer komplicerade fall och yngre oerfarna kolleger introduceras på de friskare patienterna. Inget nytt, tycker du. Men jag tycker mig ana att systematiken i behandlingsplaneringen sker mycket mer strategiskt i kristallkulans framtidsbild.
Kanske är det rentav en tandhygienist som i ökad utsträckning tar hand om den friskare patienten. Och tandläkarens spetskompetens tas maximalt tillvara vid behandlingen av mer komplicerade fall.
När jag lyfter blicken från kristallkulans disiga bild ser jag plötsligt helt klart en odontologisk vardagsbild. En patient tas professionellt om hand av en kvalificerad kollega. Det är ännu en vanlig syn i vår värld.
Det känns som att vi finns i den bästa av världar. Vår sköna odontologiska vardagsvärld.
Alla skäl att önska oss alla i tandvården ett riktigt Gott Nytt År.
Framtiden känns hoppfull, men inte helt kristallklar.
