Nu gör jag medvetet våld på en artikel jag just läst. Den handlar om att behandlaren känner sig mer tillfredsställd när den vård som utförs är av hög kvalitet. Artikeln handlar egentligen om amerikanska läkare*, men jag knycker helt fräckt konceptet och beskriver, i fri tolkning och utan kontakt med originalberättelsen, vad jag upplever skulle kunna gälla för tandvården här hos oss.
Ett tänkt scenario blir då att tandläkare upplever att de är mer nöjda med arbetet när de känner att de utför högkvalitativ vård. Faktorer som utgör hinder för att genomföra vård av hög kvalitet, är en avgörande orsak till att vara professionellt missnöjd. Då mår man dåligt av arbetet, helt enkelt.
Sådana hinder för att utföra vård av hög kvalitet kan vara att det finns chefer i organisationen som inte stöder förslag om att förbättra kvaliteten. Det kan också vara ersättningssystem som inte belönar kvalitet eller inte ersätter åtgärder som upplevs vara mycket angelägna. Nu sniffar min känsliga nos att vi kan vara något på spåren.
Elektroniska journalsystem kan också ha en avgörande betydelse för professionell tillfredsställelse. I allmänhet gillar tandläkare datorbaserade journaler och kan se att sådana system ger möjlighet till förbättrad uppföljning och vårdkvalitet. Men många tycker att de system som nu finns på marknaden är svårhanterade och tidsödande.
Tandläkare tycker att mer autonomi och egen kontroll och styrning av hur snabbt de arbetar och vilka åtgärder som utförs, ger betydligt större tillfredsställelse. Man är mer nöjd om man känner att chefer delar samma värdegrund. Det är viktigt med chefer som har klinisk erfarenhet och egen klinisk verksamhet. Kollegialitet, rättvisa och respekt känns viktigt och att det är en rimlig arbetsbelastning. Detta gäller nog inte bara för tandläkare, utan också för professionella yrkesutövare inom andra områden. Det skulle inte förvåna om det är likadant för läkare.
Under en period har vi lagt ner mycket möda på att leta efter fel och brister i de material vi använder. Om en fyllning inte håller beror det på fyllningsmaterialet. Om ett implantat fallerar är mikrostrukturen på ytan fel. Kan det vara så att fyllningsöverlevnaden är mera kopplad till den som utför fyllningen än till själva materialet, eller att implantatets långtidsprognos är direkt kopplad till operatören? Kan det rentav vara så att den bästa vårdkvaliteten presteras av den som får möjlighet att känna sig tillfredsställd med hur hon eller han utfört sina professionella åtgärder?
Visst är det en svindlande tanke. Eller kanske rätt så självklart. Egentligen.
* Michael McCarthy. BMJ 2013:347
