Det är länge sedan jag upplevde detta möte, men situationen är fast-etsad i mitt minne. Vi befinner oss i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan. Vår grupp vandrar över en äng. På håll ser jag en kvinna som plockar växter och två flickor som skuttar omkring.
När vi närmar oss lyfter den större flickan upp vad som visar sig vara lillasystern och försvinner in i ett lerhus. Jag tycker mig se något avvikande i den lilla flickans ansikte, men är osäker. Frågar min värd, som frågar vår beväpnade vakt. ”Vi kollar”, blir svaret.
Innan jag hindrat intrånget är vakten redan inne i hyddan och kommer ut med flickorna. En grotesk LKG-defekt delar ansiktet på den lilla flickan, som ändå ler mot oss när värden berömmer den leksak hon håller i handen.
Modern berättar att flickan inte får vistas utomhus när främlingar är i närheten, för hon kan ”smitta” med sin missbildning och onda krafter sprids. Ingen behandling förutspås vara möjlig under flickans liv. Hon kommer för alltid att hållas dold för att inte skada omvärlden. Jag blev djupt berörd då, och varje gång minnet visar den leende lilla flickan. Och ett dåligt samvete plågar mig: Hade jag kunnat medverka till att ändra flickans liv?
I medierna får vi ofta följa Operation Smile och deras hjälteinsatser att ideellt operera LKG-defekter. Det är ofta en kändis som figurerar med ett vanställt barn och vi får veta att ”livet ändras på nån timma – det är fantastiskt”. Jag håller med, men tycker det är orättvist att ortodontins ofta fleråriga efterarbete aldrig nämns. Heder åt ortodontisternas oglamorösa insatser som ger tuggfunktion och ökad livskvalitet, fjärran från den ”quick fix” som media och kändisar förmedlar.
