Efter två dagar krypande på golvet ömmar muskler jag inte visste fanns. Att bygga Brio-järnväg tillsammans med en två och ett halvt-åring är på många sätt en utmaning för oss vuxna. Men förutom skavsår på knäna, och ett omättligt behov av diklofenak, ger leken en fängslande inblick i barns ohämmade nyfikenhet och fantasi.
Våra roller verkade nästan förutbestämda. Farfar bygger upp och Arvid river ner.
Jag väljer att tro att det inte är anlag för huliganism som ligger bakom att mitt bygge gång på gång raseras. Snarare en vilja att undersöka och lära.
Jag försöker att följa instruktionerna medan Arvid har andra avsikter. Varför måste rälsen sitta ihop och varför måste bara tåget åka på rälsen? Går det inte lika bra med en liten mjuk elefant?
Många förlorar nyfikenheten med åldern, men vissa tycks behålla förmågan att hitta det originella. När Annals of Improbable Research delade ut årets Ig Nobel prizes uppmärksammades individer med påtaglig nyfikenhet och fantasi.
Hur ska man annars bedöma pristagarna i neurovetenskap? De får priset för att ha studerat vad som händer i hjärnan hos människor som ser Jesus ansikte på rostat bröd.
Eller kanske medicinpristagarna som belönades för att ha visat att skivor av bacon är utmärkta för att stoppa näsblod.
Den ansedda tidskriften Nature skriver: ”Ig Nobel-utmärkelsen är utan tvekan höjdpunkten i den vetenskapliga kalendern.”
Kanske vi i framtiden kan få med Arvid och hans jämnåriga i detta illustra sällskap. De har både nyfikenheten och fantasin.
Nu gäller det bara att kunna konservera dessa egenskaper.
