Nyligen var jag med och besvarade en remiss från Region Stockholm rörande regionens strategi för Life Science, ett tvärvetenskapligt forskningsområde med syfte att höja människors livskvalitet och välbefinnande. Målet är ambitiöst och siktar på att Stockholm ska bli en av världens fem ledande Life Science-regioner. Många aktörer är involverade – sjukvården, universiteten och företag. Till och med kollektivtrafiken. Letar dock efter något om tandvården, men utan större framgång. I tandvården vill vi ofta framhålla vår betydelse för befolkningens hälsa och vårt preventiva arbete, ofta med kopplingar till Life Science. Vi träffar regelbundet en stor del av befolkningen, kan spela en roll vid tidig upptäckt av sjukdom och utgöra en fantastisk källa för forskning och hälsofrämjande arbete som leder till utveckling av produkter och tjänster.
Varför är då intresset från sjukvården och företag så ljumt inför denna guldgruva? Jo, visst finns det goda exempel, men generellt är utvecklingen långsam. Har man inte fattat vilken stor resurs tandvården är, eller är vi helt enkelt inte så betydelsefulla som vi vill tro? Sannolikt är svaret både och. Den teoretiska grunden för de goda möjligheterna stämmer säkert, men flera av de strukturella förutsättningarna är inte riktigt på plats. Här har tandvården ett gemensamt ansvar, att till exempel ansluta sig till kvalitetsregister.
Men ska tandvårdens kunskaper och resurser vara till nytta för företag och forskning utanför vår egen bransch krävs att vi ser bredare och anpassar våra register, journaler och forskning till olika intressenters behov, inte minst befolkningens. Då kan tandvården bli relevant och inte riskera att fortsätta att spela en roll på marginalen i den snabba utvecklingen av Life Science.
