Eller ska det vara hej och tack? Egentligen inget stort problem, andemeningen är nog rätt klar: efter drygt 20 år som vetenskapsredaktör på Tandläkartidningen tackar jag för mig i och med nästa nummer, men detta är min sista krönika. I alla fall i detta sammanhang. Man vet aldrig när skrivklådan får ett utbrott igen.
Svårt att sammanfatta ett dynamiskt skede, som sträcker sig över årtionden, men onekligen lärorikt. Dels att ta del av inskickade manuskript, dels att försöka uppmuntra skribenter och dels att sniffa på forskningsfronten inom hela odontologifältet med ambitionen att våra läsare ska erbjudas en hyggligt lättillgänglig professionell allmänbildning.
Det är otroligt inspirerande att ta del av tillkomsten av varje nytt nummer av tidningen och att få samarbeta med tidningens övriga
redaktion. Ett stort och innerligt tack till er alla. Jodå, vi har firat och kramat om varandra. Skönt att covid-restriktionerna har lättat.
I skrivande stund befinner jag mig i Oporto, Portugal. Kongress med den europeiska divisionen av International College of Dentists, som samlat sisådär 300 deltagare. Också i det sammanhanget är återseendets glädje stor bland deltagarna, som efter flera års uppskjutna möten äntligen får träffas fysiskt igen. Och ännu ett vackert exempel på harmonisk mix av vetenskapligt program och social samvaro. Härlig pånyttfödelse.
Ett slags professionellt crescendo inför midsommarfirandet blir det att nästa vecka medverka i Europerio i Köpenhamn, en kongress som vanligen genomförs vart tredje år och samlar många tusen deltagare. Även där ett återseende efter framflyttat möte på grund av covid-pandemin.
