Nu är äntligen sommaren här, en tid för vila och återhämtning. Det är också en tid för reflektion över året som gått och ett avstamp för framtiden genom Almedalsveckan och alla möten där. Det är första gången jag är där som förbundsordförande och jag funderar naturligtvis över vilka andra påverkare jag kommer att möta, vilka budskap jag ska ha med mig och vad de andra vill ha av oss.
Det finns onekligen en del frågor som är högaktuella inom tandvården just nu. Om vi tänker oss ett utifrånperspektiv – och då menar jag allmänhet och media som inte är engagerade inom tandvården – så är det tydligt att det är två frågor som återkommer: Den ena handlar om det som brukar benämnas klassfrågan, alltså att det syns på tänderna vilken socioekonomisk situation man befinner sig i. Den andra handlar om att möta efterfrågan på tandvård i hela landet.
Dessa frågor är viktiga för väldigt många. De dyker upp inom politiken, de olika partierna har uppfattningar i frågan, patient- och pensionärs-organisationer har synpunkter. Även fackliga
organisationer har engagerat sig.
Hur ska vi då förhålla oss, vi som är i Visby under Almedalsveckan för tandläkarnas räkning?
Det första jag tänker på är erfarenheter från förr. Prisreglering och etableringskontroll gav sådan bitter eftersmak att vi aldrig kan acceptera det igen.
En lösning som hörs ofta går ut på att öka antalet tandläkare på olika sätt, till exempel öka antalet studieplatser, etablera fler utbildningsorter eller rekrytera från utlandet. Jag ser inga egentliga problem med detta, förutsatt att utbildningskvaliteten kan upprätthållas. Den stora frågan är i stället om det hjälper. Att utbilda fler ökar inte viljan att flytta till områden där det är svårt med bemanningen.
”Kostnaden har blivit viktigare än möjligheten att få tandvård.”
Av alla åtgärder som kan övervägas är det en som man, enligt min erfarenhet, systematiskt bortser ifrån, och det är de ekonomiska incitamenten. I den frågan är det så gott som uteslutande politiska värderingar som styr.
Min erfarenhet är att regionerna i stort sett anammar TLV:s referenspriser utan att analysera om de skapar möjligheter att ge den tandvård som efterfrågas. De privata vårdgivarna hämmas av regionernas prissättning och TLV har som ambition att verka återhållande på priserna.
Min slutsats och mitt budskap blir att politikerna ser alltför ensidigt på prissättningen i tandvården; kostnaden har blivit viktigare än möjligheten att få tandvård. När det blir en tillräckligt bra affär att bedriva tandvård tror jag att den kommer att finnas tillgänglig i områden som nu är svårbemannade.
I det korta perspektivet handlar det om att göra nödvändiga satsningar.
I det långa perspektivet handlar det om att skapa incitament som gör att unga kompetenta människor ser tandvården som en framtidssektor.
