Tandvård för barn kan inte anstå

Krönika 5 maj 2022
Dela artikeln

I en krönika i Dagens Nyheter i mars beskrev Alexander Schulman sin uppväxt med utgångspunkt från hur hans tänder och munhälsa präglat den. Med rubriken ”Mina dåliga tänder berättar historien om min barndom” beskriver han hur missbruk och ohälsa i familjen gjort att ingen lärt honom att borsta tänderna. Han berättar om livet med skadade tänder, om tandläkarskräcken och en ständig skam. Hur ingen vuxen tog ansvar.

När det handlar om att uppnå en god munhälsa finns det flera ansvarsområden. Myndigheter och myndighetsutövande organisationer, som region­erna, har planerings- och prioriteringsansvar för alla invånare. Vårdgivarna ansvarar för att förutsättningar såsom kompetens och utrustning finns på plats och att tandvårdens tillgänglighet möter behovet av tandvård.

Tandläkarnas ansvar och uppgifter baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienten ansvarar för sin och sina barns egenvård. Var och en behöver göra sin del. Men ibland kan uppfattningen om gränserna för det egna ansvaret svikta. Jag tänker till exempel på patienter som blir förbannade när jag konstaterar att de har hål. Man får då backa processen för att säkerställa ansvarsfördelningen. Möjligen kan minnet av att man tidigare fått en indikation om begynnande karies då komma tillbaka, med journalens hjälp, liksom insikten att den rekommenderade tandtråden kanske inte har använts så frekvent som planen var. Det som Schulman i sin krönika beskriver, när föräldrarna som skulle tagit ansvaret inte gjorde det och vi kanske inte ens fick möjlighet att träffa de unga patienterna, är svårare.

Det är just analysen att barn i Sverige inte har en jämlik tandhälsa, trots att det är kostnadsfritt för patienten, som gör att Sveriges Tandläkarförbund inte stödjer hypotesen att en minskad kostnad för ett första besök ger en jämlik tandhälsa. Vi behöver andra verktyg för att täcka upp för de barn och unga vars föräldrar, oavsett anledning, inte bär sin del av ansvaret. Tandläkarnas individuella engagemang och vilja att bidra till en god tandhälsa kompenserar många gånger för avsaknaden av ett heltäckande systemansvar.

En aktuell fråga kring ansvar rör de män­niskor som nu tvingats på flykt från kriget i Ukraina. Tolvåringar i Ukraina har betydligt sämre tandhälsa än svenska barn, de har dmft (Decayed, Missing and Filled Teeth) 2,4 mot Sveriges 0,7 för samma åldersgrupp. Tandläkarförbundet har framfört till Socialstyrelsen vikten av att definiera begreppet ”vård som ej kan anstå”. Vi är väl medvetna om att det inte är en lätt uppgift. Hur ska ansvarsbalansen mellan systemet, tandläkaren och individen se ut? Hur länge kan tandvård för barn anstå innan det ger bestående avtryck i självbild och tandhälsa? Inte alltför länge, kan man konstatera när man läser Alexander Schulmans krönika.

Text: Chaim Zlotnik

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Kontakta webbredaktören om du har problem att logga inredaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch