Redan under mitt AT-år upptäckte jag en liten markering på basjournalen (oftast på förstabladet i pappersjournalen, i lite styvare papper) där någon klottrat ner en förkortning, SBK, som jag inte kunde påminna mig att jag lärt mig under min studietid. Ganska snart gick det upp för mig vad denna markering innebar. SBK är en beteckning som inte hör hemma inom en vårdprofession. Kanske är grundtanken att man av omsorg vill varna kommande arbetskamrater för vad som kan komma, och sannolikt har det varit ditskrivet i affekt.
Sedan dess har åren gått och vi har nog lite till mans utvecklats till att bli mer kritiska och krävande, alla kan googla symtom och vi vet våra rättigheter. I många fall har vi lärt oss att värdera det som en positiv egenskap, då ett kritiskt förhållningssätt i kombination med en nypa konstruktivitet ofta leder till utveckling och förbättringar. Med åren har det blivit lättare att hantera patienter som man uppfattar inte befinner sig inom normalfördelningskurvans mittenparti.
Lättare att reagera med nyfikenhet snarare än att rygga tillbaka och gå i försvar i situationer som känns ovana eller besvärliga. För egen del handlar det oftast om att se tiden som min bästa vän. Ibland lyckas det inte då tidboken plötsligt blivit alltför full, eller om patienten sökt sig vidare till någon kollega. Ibland ger dock tålamodet lön för mödan. Samtidigt som patienten skiftar i attityd är det inte sällan som jag själv kommer till större insikt om min egen person och mina egna värderingar. Mötena med dessa patienter kan med tiden bli efterlängtade och något att se fram emot.
Nu har det gått drygt ett halvår sedan vi drabbades av en pandemi. Trots att många ger uttryck för oro och att stora prövningar och omprioriteringar gjorts, har vi i de flesta fall accepterat den nya vardagen och anpassat oss. Självklart är det några som hade önskat sig andra typer av rekommendationer och restriktioner, bättre stödpaket och kompensationer och tydligare besked om hur länge vi har att förhålla oss till denna nyordning. Att vi känner oss obekväma och i behov av att gnälla lite och därmed låta våra frustrationer pysa ut känns ganska naturligt, kanske till och med nödvändigt.
Ponera att vi är generösa och låter varandra ge utlopp och uttryck för funderingar, då kommer förhoppningsvis trycket att sjunka, samtidigt som kloka samtal kan leda till uppvaknanden och nya idéer. Den processen är en förutsättning för att vi ska kunna mobilisera oss och bidra i samtal om hur vardagen bör se ut efter pandemin. Kritiskt och konstruktivt, precis som när tandläkargärningen är som bäst!
