Jag tillhör den del av mänskligheten som helst skulle vilja gå i ide den första november för att sedan försiktigt titta ut någon gång i mars. När det nu inte är möjligt får jag grabba tag i de glädjeämnen som erbjuds i väntan på att ljuset ska återvända; det ögonblick då Tomas Tranströmer tar emot Nobelpriset i litteratur kommer att vara ett sådant.
Sedan den goda nyheten om priset offentliggjordes har jag då och då återvänt till min gulnade pocketutgåva av Samlade dikter 1954–1996 (Albert Bonniers förlag) och läst lite här och där. En rad i dikten November i forna DDR ur Sorgegondolen från 1996 får mig att ana att jag kan ha en själsfrände i Tranströmer:
November bjuder på karameller av granit.
Bättre kan det inte sägas.
Den 2 december är det dags för förbundsmötet, det tillfälle då Tandläkarförbundets medlemmar genom sina valda ombud har besluten om förbundets verksamhet i sin hand. Den här gången har det viktiga mötet föregåtts av månader av osäkerhet: vart ska Privattandläkarnas beslut att lämna förbundet leda? Vad är det för framtid som väntar det 103 år gamla förbundet efter årsskiftet? Det är fler än jag som har varit undrande.
Jag återvänder till Tomas Tranströmer. I inledningen på Palatset (ur Den halvfärdiga himlen, 1962) möter jag en bild som jag helst vill slippa känna igen när jag stiger in i förbundsmötessalen i Folkets hus i Stockholm:
Vi steg in. En enda väldig sal,
tyst och tom, där golvets yta låg
som en övergiven skridskois.
Alla dörrar var stängda. Luften grå.
Då inger en strof ur Om Historien (ur Klanger och spår, 1966) lite mer hopp:
Konferenser som flygande öar så nära att störta …
Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.
Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,
under de oföddas bleka ansikten,
utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.
Framtiden vilar på ömtåliga kompromisser, alltså. Bättre kan inte heller det sägas. I nummer 1 nästa år berättar vi hur det gick. Men innan dess hittar du de viktigaste nyheterna på tandlakartidningen.se.
