Vi måste våga reagera

Krönika 18 feb 2016
Dela artikeln

Som bosatt i centrala Sörmland har jag under vintern följt tv-serien ”Stjärnorna på slottet” med ett speciellt intresse, eftersom säsongens slott Eriksberg ligger i mitt närområde och många bekanta platser visats.

Det stora samtalsämnet redan innan serien sändes var de konflikter som spelades upp framför tv-kamerorna.

Nåväl, när jag blickar bakåt på serien är det ändå inte det som känns som det mest minnesvärda. Det är i stället några ord som Morgan Alling fällde när han berättade om sin barndom och den misshandel han upplevt i ett av sina fosterhem: ”Att hålla tyst är också ett val.”

Grannarna hörde men valde att hålla tyst. Ett val som måste ha upplevts som ett svek och som ett samtycke till misshandeln.

Vad har då detta med min ledare i Tandläkartidningen att göra? Kanske ingenting eller faktiskt snarare väldigt mycket.

Som tandläkare möter vi människor i alla livets skeden, i medgång och i motgång, friska och sjuka. Vi får se väldigt mycket och allt vi ser är inte vackert. Vi har då alltid ett ansvar att efter bästa förmåga stötta de människor vi möter.

Handen på hjärtat – vet du om din klinik har några rutiner kring hur ni ska stödja en misshandlad medmänniska? Och då menar jag inte laga tandskadorna. Situationen kan dyka upp snabbare än vi tror och kan gälla både arbetskamrater och patienter.

Att hålla tyst är också ett val. Vi kan välja att vara tysta och inte lyfta frågan fast vi ser vad som sker, eller vi kan reagera och fråga, räcka ut handen och erbjuda stöd. Sedan är det den vuxna människans lott att själv avgöra om hon eller han vill eller kan ta emot handen.

Med barn är det annorlunda, här har vi alla ett ansvar. Ser vi att det finns skäl att tro att ett barn på något sätt far illa måste vi reagera.

Det behöver inte handla om så uppenbara saker som misshandel, det vanligaste är nog det som kallas vårdsvikt. När vi inte vet om barnet får den omsorg det behöver eftersom det aldrig kommer till tandvården.

Skälen kan vara många och behöver inte på något sätt handla om dåliga avsikter. Att föräldrarna själva är rädda och inte förmår gå med sitt barn till tandläkaren är inte ovanligt.

Reagerar vi med en orosanmälan kan det vara precis det som behövs för att barnet ska få den hjälp det behöver. Så, det är viktigt att vi reagerar och inte tittar bort.

Men, det är inte lätt att fatta beslutet att anmäla. Det finns en tröskel som är svår att komma över, fast vi vet att det är viktigt.

Hos Tandläkarförbundet har vi tagit fram en skrift i vår serie Kunskap och kvalitet som finns tillgänglig för våra anslutna tandläkare på vår hemsida. Där hittar du svar på en del frågor.

Vi hoppas också kunna ta fram ett stödmaterial för hur vi kan hantera våld i nära relationer, så att våra medlemmar ska kunna få bra stöd även i sådana situationer.

Vi har en betydelsefull roll och det är viktigt att vi har förutsättningar att axla den.

Text: Hans Göransson

Dela artikeln
Hans Göransson
Hans Göransson
Hans Göransson är ordförande för Sveriges Tandläkarförbund sedan 2014 och tandläkare/rådgivare på Folktandvården Sörmland.

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch