Sen kom drottningen – på sitt 65:e år – mycket majestätisk; avlångt ansikte … läpparna smala och hennes tänder svarta (en defekt som tycks drabba engelsmännen på grund av alltför stor användning av socker).” Så skrev Paul Hentzner, en tysk jurist som besökte England i slutet av 1500-talet, om sitt möte med Elisabeth I.
Svarta tänder av för mycket socker var nog inte bara en engelsk åkomma. Sveriges kung Gustav Vasa hade, visade det sig vid gravöppningen, ett riktigt dåligt tandstatus. Även den svenska kungen var känd som en vän av godsaker, inte minst marsipan.
Så redan på 1500-talet fanns tankarna om sockrets skadliga effekter i munnen. Efter hand som sockret blev billigt och hamnade i var mans mun blev karies också allt vanligare, och i början på 1950-talet beskrevs karies som Sveriges största socialmedicinska problem.
I dag vet vi väldigt väl att en för hög konsumtion av socker bidrar till att skapa stora folkhälsoproblem: fetma, diabetes och, inte minst, karies. Detta känner alla till, eller är det bara något vi inom tandvården tror? Det är så självklart för oss att vi kanske inte ser okunskapen? Eller är just okunskap förklaringen till de långa raderna av läsk, lösgodis och kakor i affärerna?
Det handlar inte bara om hur ofta utan också om hur mycket socker man äter. Nästan en fjärdedel av den energi barnen får i sig kommer från godis, läsk, glass, snacks och bakverk. Det är ett stort intag och tendensen är inte krympande.
Låt oss inse: Socker är inte bara ett problem för munhälsan och tandvården. Förutom ökad risk för karies är ohälsosamma kostvanor en riskfaktor för övervikt och följdsjukdomar som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det som är dåligt för tänderna är inte heller bra för resten av kroppen. Den höga sockerkonsumtionen skapar väldiga utmaningar för folkhälsan och
hälso- och sjukvården. Stora resurser som kunnat användas bättre äts bokstavligen upp vid matbordet.
Vi tandläkare har unika möjligheter att påverka. Vi träffar de flesta vuxna och nästan alla barn. I vårt dagliga möte med patienterna har vi ofta anledning att prata om sockerkonsumtion – och då inte bara måltidsfrekvens utan också totalmängd – och det finns all anledning att fortsätta göra det. Den frågan har verkligen inte blivit mindre viktig.
”Skriver han verkligen en ledare om socker?”, undrar ni. ”Det är väl alldeles självklart att vi arbetar med det.” Jovisst, men ibland finns det ett värde i att lyfta det självklara, det som är så vardagligt att man inte ser det. Som att prata kost och socker varje dag med patienterna. Det är viktigare än någonsin.
