Annons

Annons

Hon månar om de utsatta

Patricia De Palma har ett driv som tagit henne ­genom en tuff universitetsutbildning, till ett nytt land, ett nytt språk och en drygt tjugoårig karriär vid ­Karolinska ­Institutet. Sedan den 1 juli är hon tandvårdschef vid läro­sätets universitetstandvård.

Arlanda, 7 januari 1991. Ryggsäck, tygskor och jeans. 100 dollar i plånboken. Allt annat hade hon lämnat i inbördeskrigets El Salvador.
– Jag och min man var tvungna att lämna landet och fick en biljett av ­Amnesty. Vi hade planerat att stanna i Sverige i ett år, men situationen i El Salvador blev inte bättre, berättar Patricia De Palma.

Patricia de Palma

Patricia De Palma
Ålder: 57 år.
Utbildning: Tandläkarexamen vid Universidad Evangélica de El Salvador 1989, masterexamen 2001, licentiatexamen 2005, doktorsexamen 2007, specialist i parodontologi 2017.
Yrke: Tandvårdschef vid ­Karolinska Institutets universitetstandvård.
Förtroendeuppdrag: Ordförande för Fortbildningsrådet och suppleant i styrelsen för Sveriges Tandläkarförbund.
Familj: Gift med Roberto, vuxna barnen Gabriel och David.
Bor i: Danderyd.
Fritid: Baka limpor, läsa deckare, umgås med kompisar, resa, odla ätbara växter.
På nattduksbordet: ”Att vara chef” och ”Snacka snyggt”. Favoritförfattare: Agatha Christie och Gabriel García Márquez.
Senaste tandläkarbesöket: I februari, går regelbundet två gånger per år.


I dag är hon nybliven tandvårdschef för universitetstandvården vid Karolinska Institutet, KI. Hon tar, via ett online-möte, emot på sitt arbetsrum i hjärtat av KI:s campus Flemingsberg, strax under de nya forskningslaboratorierna i ANA Futura. Bokhyllan bakom henne är fylld av avhandlingar, böcker och diplom.
– Det har varit en fantastisk resa. Att nu arbeta på ett av de främsta universiteten i världen – det hade jag inte kunnat föreställa mig när jag som barn satt med min mormor.
Hon återkommer ofta till mormodern, som har varit en inspiration hela livet. Hon var analfabet, men delade med sig av mycket klokskap, och sa bland annat: ”Kunskap är det enda som kan frigöra en kvinna.”
Patricia De Palma växte upp som äldst av fem syskon i ett samhälle där kvinnor inte fick studera. I tredje klass lärde hon sin mormor att läsa, och blev sedan den första i familjen att gå ­sjätte klass.
– Jag fick stipendier för att läsa vidare. I El Salvador är allt en tävling, och för att komma in på skolan måste man vara bäst. När andra ville gifta sig ville jag bli något stort.
När hon gick ut gymnasiet var det krig i landet, och hon fick vänta med universitetsstudier. Hon valde sedan att läsa till tandläkare för att få arbeta självständigt, och få möjlighet att använda både fingerfärdighet och huvudet.

“Alla sa att jag borde läsa till något annat. Men man kan åstadkomma mycket på vilja.”

Bland ungefär etthundra tandläkarstudenter blev hon en av 22 som tog examen. I juni 1989. Examensarbetet handlade om tandvård för fattiga på landsbygden. Efter några år med egen klinik gjorde det politiska läget att det blev omöjligt att stanna kvar i landet.
I Sverige arbetade hon som tandhygienist medan hon studerade för att få svensk tandläkarlegitimation. Hon läste svenska under några år, och fick stå i kö för att göra kunskapsprovet. Under ­tiden hann hon också få sina två barn.
– Alla sa att jag borde läsa till något annat. Men man kan åstadkomma mycket på vilja. Att fortsätta att ta egna beslut och inte låta sig påverkas av andra.

Svensk legitimation

Hon tror att processen för att få svensk legitimation var svårare då. Nu upplever hon att det är mer organiserat. I dag är utmaningen att det är så många fler som konkurrerar om platserna för att göra provet.
Några saker har följt med henne genom hela karriären: att aldrig ge upp sina drömmar, engagemanget för samhällets utsatta och viljan att dela med sig och lära ut till andra.
Hon ser mig i ögonen (så gott det går via datorns lilla kameraöga):
– Det är inte alltid lätt att ta sig fram. Framför allt inte som kvinna, en som är kort och talar med brytning. Det är klart att det inte är ­gratis. Jag har arbetat hårt, och har fått göra det jag har velat.
Hon pratar om att man måste våga knacka på alla dörrar. Att försöka.

Tandvård för hemlösa

Hennes tandläkarkarriär i Sverige började med ett vikariat på Karolinska Institutet 1999, och sedan dess har hon varit kliniskt aktiv lärare vid lärosätet. Hon har också undervisat i samhälls­odonto­logi och handlett 60 examensarbeten.
– Varje gång du lär ut någonting måste du fördjupa dig i ämnet, så att handleda är ett sätt att också lära sig själv.
Parallellt med detta har hon drivit flera ­olika projekt. Det som skymtar flest gånger i Tandläkartidningens arkiv handlar om tandvård för hemlösa. Mellan år 2001 och 2018 drev hon en klinik för dem.
– Jag anser att de har rätt till tandvård. Det har jag också drivit i undervisningen. Vi måste ha medkänsla och hjälpa människor i samhällets utkant. Jag är kvinna och politisk flykting och vill ge någonting tillbaka.

Beroendet som sjukdom

När hon skulle doktorera valde hon ett forskningsområde som då inte fanns: hemlösas tandhälsa. Hennes avhandling är fortfarande den enda i ämnet, och hon får ofta frågor från kollegor och media.
– Det var inte hemlösheten som var problemet, utan det börjar tidigare, med missbruk. Jag vill ändra attityden så att man ser beroendet som en sjukdom och inte som en svaghet. Missbruk finns i hela samhället, och om vi uppmärksammar problemen tidigt kan vi rädda livet på många ungdomar.
Hon nämner skador på emalj och slemhinnor, ungdomar med stora kariesangrepp, eller de som uteblir från besöken.

Tandläkare utan gränser

I dag forskar hon, tillsammans med två doktorander, om missbruk kopplat till oral hälsa. Det är ett ovanligt forskningsområde, där det är en utmaning att få forskningsmedel.
År 2009 startade hon organisationen Tandläkare utan gränser tillsammans med en grupp engagerade studenter. Hon är stolt över projektet och att unga kvinnor med utländsk bakgrund har tagit plats i det.
– Män är vana att ha makt. Vi behöver se till att våra medsystrar kommer fram, och att arbetsplatsen har mångfald. Jag vill vara en före­bild för unga talanger, och visa att man kan spräcka glastaket.

Tandvårdschef för universitetstandvården

Och här står hon nu i en ny roll som tandvårdschef för universitetstandvården med runt 170 anställda.
Efter över 20 år på Karolinska Institutet, som vikarie, lärare, doktorand, övertandläkare och klinikchef, hoppas Patricia De Palma att med­arbetarna ska se ”att det är samma Patricia i en ny roll”.
– Jag kommer inte att ändra min personlighet. Jag är pragmatisk och har ingen prestige i saker, bara det blir gjort.

“Vi behöver odla fram talanger och få fler disputerade lärare. Det behövs för att säkra en bra tandhälsa för framtiden och för att vi ska fortsätta ha världens bästa tandvård.”

Hon berättar om hur hon nu kan fortsätta med det påbörjade arbetet att förändra den kliniska undervisningen så att de kliniska handledarna har närmare kontakt med studenterna, och om bristen på akademiska lärare.
– Vi behöver odla fram talanger och få fler disputerade lärare. Det behövs för att säkra en bra tandhälsa för framtiden och för att vi ska fortsätta ha världens bästa tandvård.
Patricia De Palma gillar att ha fullt upp: att jobba och att studera. Hon berättar om hur hon som ung hellre avstod från en fest för att kunna plugga. Och om sina kompisar som nu börjar planera inför pensionen, medan hon själv ser att hon har många år kvar i yrket.

Specialist i parodontologi

För bara några år sedan tog hon specialistexamen i parodontologi. Något hon drömde om redan under grundutbildningen i El Salvador. Hon poängterar att människorna runt omkring betyder mycket för framgången: mannen hemma, chefen och prefekten på universitetet.
– Jag har fortfarande massor av drömmar, till exempel att vi ska bli bäst inom tandvård och bidra till att samhället blir bättre.
De mjuka värdena återkommer i mycket av det Patricia De Palma gör: medmänsklighet, att lyssna och hjälpa.
– Som tandläkare tar du hand om männi­skor, hjälper dem att förändra ett beteende så att de blir friska. Den återkommande kontakten med dem gör att patienterna känns som gamla ­vänner.

Nyckeln till nätverk

Förmågan att lyssna tror hon också är nyckeln till det nätverk hon nu har.
– När jag kom till Sverige kände jag ingen här. Men jag lyssnar på människor, försöker vara närvarande och hitta något gemensamt. I den stunden är personen som sitter bredvid mig världens viktigaste. Vi kanske inte kommer att ha tillfälle att träffas på samma sätt någon mer gång.
Hon engagerade sig tidigt fackligt i SOL inom Sveriges Tandläkarförbund och är i dag suppleant i förbundsstyrelsen och ordförande för fortbildningsrådet.

Obligatorisk fortbildning

Intresset för utbildningsfrågor har funnits med sedan den första tiden i Sverige.
– Jag tycker att det är en brist att vi inte har obligatorisk fortbildning. Det är en fråga jag vill driva politiskt, och jag skulle gärna jobba med att utveckla själva utbildningen.
Hennes drivkraft i livet är att ingenting är omöjligt. Med hängivenhet och genom att tänka självständigt kan man komma långt.
– Mormor har burit mig, ingett självförtroende och självkänsla. Man kan vara analfabet, men ändå är allt möjligt.

Upptäck mer