Hon ska höja tandvårdens status

Tandvård har stått högt på dagordningen den senaste tiden. Inte minst med anledning av den nya flyktingsituationen. Det konstaterar Olivia Wigzell, ny generaldirektör på Socialstyrelsen.
Tandläkartidningen har träffat henne för att höra hur hon ser på sitt nya uppdrag och på tandvårdsfrågorna. Vi hann prata om flyktingar, om tandvårdens status, om hur hon är som chef och om hur hon vill ändra myndighetens arbetssätt.
Tror du att flyktingsituationen har ökat insikten om tandhälsans betydelse för hälsan i stort?
– Jag tycker att det redan finns en god medvetenhet om att tandhälsan är en aspekt av den övriga hälsan och att det finns många kopplingar mellan dem två. Men den stora tillströmningen av flyktingar har påmint oss om sambandet.

Inom tandvården finns ändå en utbredd uppfattning att många inte ser sambandet tillräckligt tydligt. Hur ser du på det?
– Det finns mycket att göra för att öka medvetenheten ännu mer, till exempel inom äldrevården. Socialstyrelsen har ett uttalat uppdrag att integrera tandhälsa och övrig hälsa.
Hur ska ni göra?
– Vi kommer att börja med att studera om lagstiftning som riktar sig till både tandvård och hälso- och sjukvård fungerar likvärdigt. Fortfarande är det inte tydligt uttalat hur informationen ska ske till patienterna inom tandvården. Det behövs ett samlat ställe dit man kan vända sig och få en kunskapsbaserad neutral information, som inte bara omfattar kostnadsfrågor.
Ser du något behov av att stärka kompetensen i tandvårdsfrågor på din egen myndighet?
– Vi kan behöva förstärka nu när vi fått uppdraget att stärka tandvården. Vi har tandläkare på chefspositioner och medicinskt sakkunniga inom myndigheten. Men vi kommer aldrig att klara oss helt med den kunskap vi har i myndigheten och behöver därför knyta till oss expertkunskap både inom forskning och klinisk verksamhet.
Vad kan Socialstyrelsen bidra med för att höja tandvårdens status?
– Vi fick i början av januari ett stort uppdrag att arbeta med all tandvård som är kopplad till övrig hälso- och sjukvård. Det ska redovisas 2018 och kommer att betyda mycket, inte minst för de äldres tandhälsa.
Bör det vara obligatoriskt för äldreomsorgen att ha en tandhygienist?
– Inte obligatoriskt, men det kan vara bra att se hur det fungerar i de kommuner som redan nu anlitar en tandhygienist och får konsultativt stöd. Helst vill vi komma till en insikt i vården och omsorgen att när man har ansvar för att följa upp och främja en äldre persons hälsa har man det även för tandhälsan.
Vad kan Socialstyrelsen göra för att få in mer tandhälsa i utbildningen av vårdpersonal?
– Tandhälsan måste komma in mer i vårdpersonalens utbildning och fortbildning. Vi skulle kunna göra ett fortbildningsprogram som uppmärksammar både bra och bristande tandhälsa. Det finns inga konkreta planer just nu, men det är tänkbart att vi gör en sådan fortbildning, till exempel för undersköterskor i äldreomsorgen.
SBU har noterat att forskningen om tandvård ligger långt efter medicinsk forskning i övrigt. Varför är det så?
– Det handlar inte så mycket om kvalitet som kvantitet. En förklaring kan vara att det inom tandvården inte finns samma starka koppling mellan kliniskt arbete och akademi som det gör inom medicinsk forskning. Finansieringsmöjligheterna kan också vara sämre.
Tandvården vill gärna se fler specialiteter. Hur går det med utredningen av den frågan?
– Ja, till exempel sjukhustandläkarna vill bli egen specialitet. Frågan är inte avgjord. Vi utreder fortfarande möjligheten.
Nationelle samordnaren för utsatta EU-migranter Martin Valfridsson pekade nyligen på stora skillnader mellan landstingen i deras tolkning av vad tandvård som inte kan anstå innebär. Hur ser du på det?
– Vi har undersökt möjligheten att göra en vägledning, men våra jurister konstaterar att vi varken har förarbeten eller lagtext att luta oss emot. Vi för en dialog med SKL för att reda ut vad vi kan och inte kan göra.
Är det ett problem om landstingen ger olika råd till folktandvården?
– Ja, vården blir ju inte likvärdig. När det gäller vården av flyktingar uppstår det också svåra avgöranden för enskilda kliniker. Det ligger ju inte inom en tandläkares kärnkompetens att bedöma om en person har uppehållsrätt i Sverige eller inte. Frågan är om vi eller lagstiftaren har nyckeln till att lösa det här. Vi kan inte gå utöver vad lagen säger.
Vad får det för konsekvenser om tandvården inte är likvärdig?
– Vissa får kanske en behandling som sträcker sig utanför lagstiftningen och får på det sättet mer tandvård än de skulle ha fått i ett annat landsting. Det ligger i all lagstiftning att det ska vara en likvärdig tillämpning. Det har med rättssäkerhet ett göra.
Bland de asylsökande finns många duktiga tandläkare. Vad gör ni för att de ska komma i arbete?
– Att korta köerna så att fler får sin kunskap validerad är en av mina mest prioriterade frågor. Vi har som mål att det ska vara max två månaders väntetid sedan man lämnat in sin ansökan. För att nå dit gör vi en extern genomlysning av verksamheten och försöker korta i alla led. Vi har börjat med läkare och sjuksköterskor, som är de största grupperna. Därefter kommer tandläkarna.
Hur många står i kön just nu?
– Det finns dessvärre ingen statistik över hur många sökande vi har på kö för tandläkare från tredjeland, men under förra året tog vi emot 335 ansökningar från tandläkare. Under samma period fick vi 843 ansökningar från läkare från tredje land och 450 från sjuksköterskor.
Hur många legitimationer utfärdade ni för tandläkare från tredje land förra året?
– Det slutade på 39. Vi har också fått signaler från landstingen att för tandläkare kan det vara särskilda problem att skapa praktikplatser, eftersom man behöver arbeta tillsammans med en tandsköterska.
Ni pekade nyligen i en rapport på att barn som är placerade på boende utanför hemmet har sämre tandhälsa än andra barn. Hur ser du på det?
– Vi vet sedan tidigare att det finns ett samband mellan att vara placerad och sämre hälsa, men vi visste inte att det var så tydligt vad gäller tandhälsan. En förklaring kan vara att personal på hemmen inte i tillräcklig utsträckning ser till att barnen kommer iväg till tandläkaren och går på återbesök. När det nu kommer många ensamkommande flyktingbarn kan det här sambandet förstärkas. Vi vet att många av dessa barn har dålig tandhälsa, inte minst på grund av att de varit på flykt och bott i flyktingläger. Då har de inte kunnat ta hand om sina tänder.
Vad gör Socialstyrelsen för att ändra det här mönstret?
– Just nu tar vi fram filmer som vänder sig direkt till barnen och ungdomarna och informerar om den rätt de har till tandvård. Vi gör också analyser av landstingens hälso- och sjukvård, där tandvården ingår, för att se hur det ökade trycket hanteras och hur tandvården behöver rusta sig.
Hur är du som chef?
– Engagerad i sakfrågorna. Jag tycker om dialog och kommunikation och vill vara tydlig om Socialstyrelsens uppdrag och vad vi ska åstadkomma.
Är det något du vill ändra på i myndighetens arbetssätt?
– Jag vill att vår verksamhet ska utgå ännu mer från de behov som finns i professionen, hos brukare och i kommuner och landsting. Jag vill också att vi ska bli mycket mer lyssnande, öppna och generösa med information. Vi ska berätta var vi befinner oss i olika uppdrag, inte bara informera när vi är klara. Jag vill också att vi ska skapa mer nytta – det kan innebära att vi inte bara gör ett kunskapsstöd utan också funderar på hur det kan komma till användning.
Du har varit oppositionsborgarråd (S) i Stockholm och landstingsråd i Stockholms läns landsting. Vad har du för nytta av din bakgrund inom politiken?
– Jag är van vid att prioritera och vet vad politiker behöver för att kunna prioritera. Jag vet att dialog och samtal är ett bra sätt att skapa medvetenhet och uppmärksamhet hos politiker. För en myndighet är det också viktigt att ha förståelse för politiken och vad den betyder för oss.
Vilken betydelse har det att din mamma Kerstin Wigzell har varit Socialstyrelsens generaldirektör?
– Egentligen ingen alls. Det är två generaldirektörer sedan och Socialstyrelsen är i dag en annan myndighet. Betydelsen ligger mer i det kuriosa – här finns fortfarande några medarbetare som arbetade med henne. Mamma är själv obenägen att prata om myndigheten, däremot diskuterar vi ofta sakfrågor och allmänt ledarskap. Min pappa har varit rektor på KI, så honom kan jag också prata tandvård med.