Många drömmer om att lämna yrkeslivet bakom sig och njuta av pensionärstillvaron. Men inte Olle Malmgren och Lars Goldson. I mars i år fyllde de 75 respektive 77 år och är fortfarande verksamma, och de älskar sitt yrke.
– Jag trappade ner och tänkte bygga träbåtar, men när den tredje var klar hade jag fått mitt lystmäte. Jag kände att jag nog var en bättre ortodontist än båtbyggare, säger Olle Malmgren. Inte heller Lars Goldson fann någon ro i pensionärslivet:
– Fy fasen så trist det var! Två år fick räcka, och jag är glad över att jag fick en möjlighet att fortsätta arbeta deltid tillsammans med Olle. Det är alltid roligt att åka hit till kliniken. Förhoppningsvis kan jag göra lite nytta också. Och nytta göra de. När Tandläkartidningen besöker dem på folktandvårdens tandregleringsklinik på Vretgränd 9 i centrala Uppsala kommer både ortodontister eller ortodontiassistenter då och då in på deras gemensamma kontor eller stoppar dem i korridoren: »Kan du komma och titta på det här, Olle?« »Är du här i eftermiddag, Lasse, jag skulle behöva diskutera en patient med dig?«.
Klinikchef Henrik Raber är fylld av superlativer över de båda herrarna: – Det finns knappast några med så stort kunnande och så lång erfarenhet som Olle och Lars. Det de inte vet är inte värt att veta. Det känns som att gå på kurs de dagar de är här. Och dessutom är de mycket populära hos personalen; de sprider trivsel omkring sig och är exempel på att det går att arbeta vidare efter pensioneringen och inte minst sprida sitt kunnande till dem som är yngre.
Olle Malmgrens och Lars Goldsons meritlistor är långa och omfattande. Olle utexaminerades som tandläkare 1960, blev specialist i ortodonti åtta år senare, disputerade 1980 och var bland annat verksam vid Eastmaninstitutet i Stockholm under 30 år, 13 av dessa som klinikchef. Han har en lång räcka vetenskapliga studier och artiklar med sig i bagaget. Han var dessutom med om att
bygga upp specialistkliniken efter att lokalerna på Vretgränd renoverades för ett par år sedan.
Meritlistor värda guld
Lars blev färdig tandläkare 1958 och specialist 1966, studerade ett år i usa och har varit lärare på tandteknikerutbildningen i fem år, handledare vid Eastmaninstitutet i 25 år, har drivit egen privatpraktik på deltid i Stockholm i 36 år och dessutom hunnit med två år som ortodontist i Saudiarabien, skrivit ett antal artiklar inom ämnet och medverkat i ett par läroböcker.
Båda var med om att starta den organiserade specialistutbildningen i ortodonti i Sverige och drivit på utbildningen av ortodontiassistenter. Tillsammans har de också givit många kurser. Deras meritlistor kan göras längre, men som sagt: deras yrkesverksamma liv är inte över. Så länge huvudet fungerar som det ska och händerna vet vad de gör fortsätter de att arbeta. Mycket har förändrats inom ortodontin sedan de båda började arbeta som specialister.
Den organiserade specialistutbildningen har skapat en kår med mycket kompetenta ortodontister och ortodontiassistenter, den sistnämnda yrkesgruppen har varit en förutsättning för att vården skulle kunna effektiviseras. Utöver detta har både material och teknik utvecklats.
– Nu är det mesta vi använder prefabricerat. När vi började fick vi exempelvis göra stålband och brackets själva, berättar Lars och demonstrerar snabbt med tång och bandmaterial hur det gick till. Den apparatur som fanns och sattes i patienternas munnar var fram till dess inte särskilt estetiskt tilltalande.
1973 blev en milstolpe i utvecklingen inom området. Olle och Lars hade deltagit i en konferens i usa och där träffat en japansk ortodontist som tagit fram ett bondingmaterial för att sätta fast brackets direkt på emaljytan. De tog med sig tekniken hem till Sverige, och det kom att revolutionera tandregleringen här; man kunde för första gången göra mer estetiskt tilltalande tandställningar. Sedan har tekniken förfinats ytterligare.
Komplicerade sammanhang
Ändå har de förbättringar som skett inom handlag och teknik inte automatiskt inneburit att det har blivit lättare att nå optimala resultat.
– Det är oerhört många faktorer som kan påverka resultatet av behandlingen, och varje patient är unik. Listan kan göras lång, förklarar Lars, och berättar att han och Olle för några år sedan gjorde en uppföljande studie på omkring 75 patienter som fått tandreglering av dem 20 år tidigare. Resultatet visade att en del patienter som Olle och Lars varit övertygade skulle bli bra och få ett välfungerande bett inte blev det, och vice versa.
– Det visar hur svår den här specialiteten är. Medan vi samtalar kommer då och då någon av specialisterna eller ortodontiassistenterna in för att få några råd inför en behandling eller frågar om någon av dem kan komma och titta på en patient. Och det är så här mycket av deras arbete på kliniken går till; de fungerar som rådgivare och diskussionspartners och delar med sig av sitt kunnande både i det direkta arbetet med patienter och vid klinikens terapimöten.
Levande uppslagsverk
En av dem som sticker in huvudet genom dörren och vill att någon av dem ska komma för att titta på en patient är Ingrid Jönsson-Ring. Hon blev specialist 2009, och hade båda som lärare under utbildningen. Olle stod i huvudsak för den vetenskapliga delen, Lars för den praktiska och kliniska. Hon är mycket glad över att ha dem som arbetskamrater och mentorer:
– De kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt, Olle med sin stora vetenskapliga och teoretiska kunskap, Lars med sitt praktiska kunnande. Båda har en enorm bank av kunskap och erfarenhet som de mer än gärna delar med sig av, berättar hon.
– Man kan läsa sig till mycket, men jag lär mig också oerhört mycket på att fråga dem till råds.
De är som levande uppslagsböcker. Hur ser då Olle och Lars på framtiden inom ortodontin?
Finns det mer att utveckla för att nå bättre resultat?
– Inför framtiden är det min förhoppning att specialiteten fortsätter att utvecklas. Det finns mycket att göra. Nya tredimensionella röntgenmetoder kan förbättra diagnostiken och bidra till bättre uppföljning av gjorda behandlingar. Rotresorptioner i samband med ortodontisk behandling är ett ämne jag ägnat mycket tid åt. Nya analysmetoder av det som äger rum i samband med ortodontiska förflyttningar kan ge möjlighet att utveckla metoder som förebygger resorptionerna, säger Olle.
Lars har också visioner och förhoppningar för ortodontin:
– Jag hoppas att tandställningarna kan göras ändå mer estetiskt tilltalande. Keramikbrackets bör enligt honom förbättras
och tandfärgat bågmaterial av bättre kvalitet tas fram. Lingualtekniken det vill säga när apparaturen sitter på lingualytan, bör kunna utvecklas ändå mer.
– Nu slåss de olika producerande företagen om att vara först med nya varianter på apparaturen. Utvecklingen av olika brackets och bågar kanske borde gå något långsammare för att alla nyheter ska kunna utprovas bättre.
