Delegering – bra för teamet och patienterna

Nöden är uppfinningens moder. Eller som Tomas Josefsson, verksamhetschef vid Tandvårdens kompetenscentrum i Norrbottens län uttrycker det:
– Ibland måste man få en spark i ändan för att det ska hända någonting.
Tomas Josefsson är protetiker. Han har arbetat tillsammans med tandsköterskan Mona-Lisa Nilsson sedan 1987. I dag gör Mona-Lisa stora delar av de protetiska behandlingarna själv. Men det behövdes något drastiskt för att införa nya arbetsrutiner.
Det hände 2003. Tomas råkade ut för en olycka. Höger axel och överarm blev svårt skadade.
– Efter olyckan trodde de på sjukhuset att jag var färdig som tandläkare. Jag bestämde mig för att de hade fel, men jag blev enarmad i ett halvår, berättar han.

”Efter olyckan trodde de på sjukhuset att jag var färdig som tandläkare.”

Tomas tränade armen varje dag, men däremellan ville han inte gå hemma sjukskriven. Dessutom behövdes han på kliniken. När olyckan hände var de tre protetiker, varav en ny, jämfört med fem protetiker i dag.
Det var ett avbräck för kliniken. Det blev nödvändigt att utnyttja kompetensen effektivare och personalen blev tvingad till kreativa lösningar.
– Vi hade erfarna tandsköterskor och kände att de var underutnyttjade. Vi hade tidigare pratat och pratat och pratat om att jobba mer delegerat, men det blev aldrig av, berättar Tomas.
På grund av olyckan kunde han inte själv behandla patienter i ett halvår, men han kunde handleda fyra tandsköterskor. När patienterna kom förklarade Tomas i början för dem: ”Jag har skadat min arm. Är det okej om sköterskan hjälper dig i dag?” Tandsköterskornas engagemang ökade och de blev bättre och bättre på de nya arbetsuppgifterna.

Självkänslan ökar

För att få en implantatstödd delprotes, åker Ingvar Östlund 25 mil från Tjåmotis till Luleå vid varje besök på specialistkliniken.
– Jag kunde gå de där kilometerna för att få tänder.  När man får tänder i munnen får man en helt ny självkänsla, säger han.

”Jag kunde gå de där kilometerna för att få tänder.”

Vid tidigare besök har Tomas Josefsson undersökt Ingvar, ställt diagnos och planerat terapin. Han har också tittat på hur implantatplaceringen blev efter operationen.
– Men när det är dags för det manuella utförandet kan Mona-Lisa göra nästan alltihop, säger Tomas.
Det gäller även kontrollerna och uppföljningen. Vid detta besök har Mona-Lisa tagit bort läkdistanserna, förberett en bitschablon och skruvat fast den. När Tomas har gjort käkregistreringen, tar hon färg. De resonerar lite om färgen, sedan bokar hon nästa tid och ordnar reseersättning.
Nästa gång Ingvar Östlund har besök, kommer Mona-Lisa att träffa honom helt ensam för att prova tanduppsättningen. Oftast sköter hon tre besök själv utan att Tomas är med. Det kan bli upp till fem besök, beroende på patienten och vad som ska göras. Blir det problem finns alltid någon tandläkare till hands på kliniken för att stämma av med. Innan Ingvar är färdigbehandlad, kommer Tomas att kontrollera jobbet.

Ge patienten tid

Lyhördhet, tålamod och förståelse är viktiga ingredienser i bra tandvård, och där har tandsköterskan en nyckelroll.
– Tandläkare är ofta stressade och det känner patienterna av, menar Tomas Josefsson.
– Mona-Lisa kan ge patienten lite mer tid, och jag frigörs till annat.
Tomas känner inte av någon brist på arbetsuppgifter trots att Mona-Lisa Nilsson gör så stor del av jobbet.
– I mitt fall är jag chef för specialistkliniken och jobbar som tandläkare en och en halv till två dagar i veckan.
Medan hon behandlar patienter hinner han exempelvis med patientadministration. Han hinner ge råd till tandläkare i Luleå och runt om i länet med hjälp av webbkameror och telemedicinsk teknik.
Norrbottens län är stort. Det är 34 mil till Kiruna och 50 mil till Idivuoma.
Trots avstånden tror Tomas Josefsson att en större andel av de äldsta kommer i kontakt med specialister i Norrbotten än i många andra län. De fem protetikerna i Luleå delar upp länet mellan sig.
– Vi åker runt mycket. På så sätt blir specialisterna tillgängliga, förklarar han.
Man blir bekvämare i ett tätbefolkat län, menar han.
I fikarummet drar kollegerna historier om de äldsta patienterna. En kvinna som var över 90 år hade problem med sin protes. Protetikern föreslog implantat. Patienten övervägde det, men sade: ”Det får du göra när jag fyller 100.” Och så gick hon hem.
Tomas Josefsson berättar om en patient som han träffade i livsmedelsbutiken i Kalix för ett par år sedan.
– Jag tror att han var 102 år då. Han var i affären med en annan äldre man, och han berättade för mig att han jobbade som personlig assistent åt sin kamrat.

Tillit viktigt

Det passar inte alla team att tandsköterskan jobbar så självständigt som Mona-Lisa Nilsson gör, och det fungerar inte i alla situationer. En stabil och erfaren personalgrupp är en förutsättning, men inte den enda.
– Det handlar om förtroende, tillit och prestigelöshet, säger Tomas Josefsson.

”Mona-Lisa och jag har jobbat ihop länge. Hon vet precis vad jag tycker och tänker.”

En bra kommunikation mellan tandläkare och tandsköterska är också helt avgörande.
– Mona-Lisa och jag har jobbat ihop länge. Hon vet precis vad jag tycker och tänker.
Utvecklingen sker inte över en natt. Det tar människor olika lång tid innan de känner sig bekväma i nya roller. Man måste låta det ske i sin egen takt, konstaterar Tomas Josefsson.
Många resonerar ungefär så här: ”Det är ingen idé att jag delegerar, för jag gör det bättre och snabbare själv.” Tomas Josefsson tycker inte att argumentet håller.
– Ja, i början går det fortare att göra jobbet själv, men inte i längden. Tandsköterskan blir aldrig erfaren om hon inte får chansen.
Hos allmäntandläkare som arbetar med implantatvård, tror han att motståndet kan vara större än hos specialister. Vissa moment som är rutin på specialistkliniken är ovanliga och spännande inom allmäntandvården.
– Men det betyder inte att de är svåra att göra, säger han.
Ett annat hinder är att många vill tjäna pengar med det samma.
– Att så och gro och växa tar tid. Skörda får man göra sedan, säger Tomas.
Tålamod ger avkastning, tycker han. Men kanske inte så stor avkastning för tandsköterskan.
– Det är förstås stimulerande att ha egna patienter och att göra ett mer kvalificerat jobb. Den enda nackdelen jag kan komma på är att jag inte får lön därefter, säger Mona-Lisa Nilsson.

Inga tydliga roller

Är det inte svårt att veta vem som ska göra vad?
– Tandläkaren måste göra moment som inte får gå fel, där man inte kan backa bandet, säger Tomas.
Det beror på att tandläkaren är den som har legitimationen och ansvarar för behandlingen. Exempel på moment som tandläkaren måste göra är att ställa diagnos, bestämma behandlingsplan, skära och borra.
Inom ortodontin finns det tydliga roller för tandläkare och tandsköterskor. Det finns även en ortodontitandsköterskeutbildning, som omfattar högskolestudier på halvfart i två år.

”Det är bättre att anpassa spelet efter vilka man lirar med.”

– Inom protetiken finns det ingen sådan utbildning för sköterskor. Rollerna är heller inte lika tydliga. Från början hade vi en lista med moment som tandsköterskorna kunde utföra, men den har vi gått ifrån, berättar Tomas Josefsson och jämför med fotboll.
– Det är bättre att anpassa spelet efter vilka man lirar med.
Janet Suslick