Traditioner är viktiga. Det tycker tandläkarna i Dublin Bombers, ett band som har spelat irländsk folkmusik tillsammans sedan studietiden på 1980-talet. Varje vår träffas de i Gilleleje, Danmark, Själlands nordligaste punkt, för att spela och umgås. Där har halvdansken Hans Sonesson ett hus, på gångavstånd från stranden.
Trots blåsten fyller rosendoften luften längs stigen som leder ner till Kattegatt. Det är grått och kallt – och problematiskt för bandets medlemmar att vattnet inte lockar till bad i år. Det här med traditioner är ju viktigt, och de brukar bada när de träffas i Gilleleje.
Det börjar regna men det är lika bra, för nu är det dags att spela.
– Ibland är det så mycket samkväm att vi knappt får upp instrumenten, säger Hans Sonesson med ett bekymrat skratt.
Nu behöver de öva, för i morgon har de en spelning i Tomelilla. Trots att de flesta inte har spelat ihop på flera månader är de väldigt samspelta. Det är i stort sett samma musik som på 80-talet, framför allt låtar som The Dubliners har spelat: Wild rover, Donnegal Danny, Dirty old town, Whiskey in the jar och Molly Maquires, till exempel. Repertoaren omfattar ett par timmars musik. De flesta spelningar är på två gånger 45 minuter.
Regnet smattrar mot fönstren, som immar igen. Det bidrar till den irländska pubstämningen. Numera spelar Dublin Bombers lite mer traditionell irländsk dansmusik än tidigare, men det går inte fort att förnya repertoaren, berättar Christer Fransson.
– En låt som jag började jobba med för 25 år sedan kommer kanske med i år, hoppas han.
De spelar också ett par låtar som Claes Virdeborn har skrivit. ”Life on the green” heter en av dem.
– Men jag gillar den inte lika mycket som förr, berättar Claes.
Det har kanske med ett gig på Irland att göra. När de spelade sången ropade någon i publiken: ”Play something Irish!” Sedan dess känns den inte lika ”äkta irländsk”.
Trängs i köket
Efter ett par timmar känner Hasse och Tommy på sig att det dags att dra sig undan för att tvätta potatis och göra sallad. Efter hand trängs alla i det lilla, lilla köket.
Det visar sig att Jörgen Thornell har gift sig sedan senast. Det är inte så dramatiskt, Jörgen och hans nya fru har bott tillsammans i många år, men det skålas ändå.
Sedan blir det diskussioner om relationer, om livet och hur man trodde att det skulle bli och hur det har blivit…
– Det här är mina bästa vänner. Vi snackar om allt, säger Tommy Valtersson.
– Det finns inga som jag har umgåtts med så länge. Vi träffas regelbundet år efter år.
De träffas minst två gånger om året, ibland tre eller fyra. Någon gång om året är familjerna med. Barnen är uppvuxna med musiken och är som kusiner. Grabbarna i bandet pratar i mun på varandra när de ska förklara varför de fortfarande träffas efter alla dessa år: Det är gemenskap, det är spelglädje. Det är ett fantastiskt sätt att umgås. Familjerna trivs också tillsammans.
– Vi hade aldrig hållit ihop utan musiken, tror Kenneth Adregård.
– Trots att vi trivs så bra ihop måste vi ha något att samlas kring.
Gratängdoften sprider sig i huset och Claes Virdeborn lägger köttet på grillen. Det brukar han sköta. Det visar sig att det är hällande regn, men med hjälp av den gigantiska trädgårdsparasollen går det att skydda grillen. Klockan är mycket och alla är hungriga. Grilldoften lockar alla till matbordet, där samtalen fortsätter.
Storhetstiden på 80-talet
Numera har Dublin Bombers bara någon spelning om året. Annat var det förr. Under storhetstiden på 1980-talet spelade de ofta på studentnationer, fester och folkmusikfestivaler.
Det började för över 30 år sedan, på den tiden då man brann för allting. De läste till tandläkare i Skåne och de tyckte om att spela musik.
De bestämde sig för att uppträda tillsammans på revyn Phistivalen, en årlig tradition på tandläkarhögskolan i Malmö. Några gillade irländsk folkmusik och därför spelade de ett par Dublinerslåtar på revyn 1980.
– Jag visste ingenting om irländsk folkmusik, men jag spelade fiol och kunde läsa noter, minns Christer Fransson, som annars satsar mest på klassisk musik.
Det var tänkt som ett engångsgig, men spelningen på Phistivalen gav mersmak. 1983 blev det en skiva med namnet Dublin Bombers.
Året därpå åkte de till Irland för att prova sin lycka på pubarna. De åkte runt i en vecka och spelade på olika ställen, bland annat i County Clare på västkusten.
– Byn Doolin var ett mecka för irländsk folkmusik. Det kom busslass med amerikaner som sökte sina rötter. De blev förtjusta i Dublin Bombers – tills det uppdagades att vi var svenskar, berättar Claes Virdeborn.
Höjdpunkten var kanske ändå visfestivalen i Västervik 1985. Där spelade Dublin Bombers bland artister som Monica Zetterlund, Tommy Körberg, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Mikael Wiehe och Susanne Alfvengren.
Alla har någon historia att berätta om visfestivalen, och numera är den så mytomspunnen inom kompisgänget att det är svårt att säga vad som är sant och vad det kollektiva minnet har bättrat på.
Signerades skivan?
När de träffade Povel Ramel i logen var de snabba att pracka på honom Dublin Bombers skiva. Det är flera av bandmedlemmarna överens om, till exempel. Men var skivan signerad?
Enligt Claes Virdeborn träffades Per Gessle och Marie Fredriksson på visfestivalen i Västervik just det året. Det minns inte alla, men sant är att de året därpå bildade duon Roxette.
En annan minnesvärd konsert var när de spelade bland korna i hagen bakom Högby kyrka på Öland. Eftersom det var en kyrklig tillställning kunde de inte sälja alkohol, men det löstes genom att öl ingick i entréavgiften på ett galleri intill.
Just att miljöerna varierar så mycket är en tjusning med att fortsätta spela år efter år. Dublin Bombers har till exempel spelat med Malmö symfoniorkester när orkestern år 2000 hade en konsertserie med tema världen runt. Bandet var med i foajén och spelade pausmusik med orkestermedlemmar när de hade konserter med musik från Irland och Storbritannien. I dag jobbar alla inom odontologi. Musiker är de i olika omfattning.
Claes Virdeborn har spelat in ett par skivor med egna låtar och ger föreställningar där han blandar musik och stand up comedy. Christer Fransson satsar på kammarmusik och Kenneth Adregård sjunger i en kör i Hässleholm. Tommy Valtersson kallas för musikalkung på Öland, där han förra sommaren spelade odjuret i Skönheten och odjuret. Caj Rosen och Tommy spelar 70- och 80-talsrock i ett band som heter Fratelli dentale.
De flesta skulle egentligen vilja spela oftare och det finns lösa planer på vad Dublin Bombers ska göra när bandmedlemmarna uppnår pensionsåldern. Det ser Jörgen Thornell fram emot. Han står först i kö.
Janet Suslick
