Hjällbo i nordöstra Göteborg är en invandrartät förort med både gömda flyktingar, flyktingar som söker asyl, plus ensamkommande barn som oftast bor i familjehem i området. Många av barnen kommer från ett krigshärjat Somalia.
Mahrok Mahdaviani på folktandvården i Hjällbo centrum är van vid att möta dem. Hon är nischtandläkare inom pedodonti och har varit med om många olika tolksituationer.
Ibland sker tolkningen via telefon, då sätts datorns högtalare på och frågor och svar studsar genom rummet. Helst föredrar hon att ha en tolk på plats för att kunna ta del av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Oavsett vilket så tar ett besök med tolk alltid längre tid.
– En minut blir kanske två med tolk, men det går oftast bra och vi brukar hinna med att göra en undersökning på omkring tjugo minuter. Jag kan sätta upp så mycket tid som jag behöver, säger Mahrok Mahdaviani.
[slideshow]

Steg för steg

Hon är tålmodig och lugn och närmar sig barnen med respekt. Varje steg har betydelse i uppbyggandet i en ny relation.
– Jag står aldrig upp när jag pratar, utan sätter mig ner så att vi kommer i samma höjd och får ögonkontakt. Sedan tänker jag på mitt kroppsspråk och på att barnen får bekanta sig med till exempel spegeln och borret, innan jag går vidare. Jag använder mig ganska mycket av humor. Men det handlar om att bygga upp ett förtroende. Jag lägger verkligen mycket tid på det. Jag har sett att det fungerar bättre så, förklarar Mahrok Mahdaviani.
Ibland har hon hjälp av en kollega som kan prata somaliska. Själv har hon lärt sig några ord på somaliska, som till exempel »ont«. De flesta som beställt tolk före besöket får det också. Men ibland klaffar det inte och de blir utan.
– Men jag skickar aldrig hem någon, utan då försöker jag klara det utan tolk, säger Mahrok Mahdaviani.
De flesta utlandsfödda barnen som kommer till den här kliniken är inte vana att gå till tandläkaren regelbundet, utan kommer när de får ont. En del barn kommer ensamma, andra kommer i sällskap med äldre syskon, föräldrar eller en god man. Hälften har karies och en del har problem med tandlossning.
– De är inte vana att sköta tänderna på samma sätt som de sköter övriga kroppen. Därför får vi jobba mycket profylaktiskt. Det tar mycket tid, förklarar Mahrok Mahdaviani som har fått en patient som heter Khadra i behandlingsstolen. Hon är en somalisk flicka som kom ensam till Sverige när hon var 15 år. Det är tre år sedan. Innan hon kom till Sverige hade hon aldrig varit hos tandläkaren eller använt tandkräm.

Förklarar varje moment

Nu går hon regelbundet till folktandvården och har dessutom hunnit besöka specialisttandvården ett antal gånger, eftersom hennes bett behövde justeras. På ett halvår har hon fått avlägsna två tänder i överkäken och två i underkäken. Tandställningen ska hon ha i ett och ett halvt år till.
Eftersom Khadra var under 18 år när behandlingen påbörjades, fick hennes gode man komma med och godkänna den, som en ställföreträdande förälder.
Khadra har bara behövt tolk en gång under behandlingen. Ibland har hon haft med sig en somalisk kompis in i behandlingsrummet, som kan bättre svenska än hon själv.
– Det är jättefint med bettet nu, men det har varit jobbigt. Tandställningen gjorde ont först, säger Khadra som är nöjd med sitt nya »tandutseende«.

Starka upplevelser

Mahrok Mahdaviani närmar sig Khadra på samma sätt som alla andra barn hon träffar. Hon är nästan övertydlig med att tala om vilka moment som kommer härnäst, oavsett om det handlar om att sänka stolen eller vilka instrument hon ska använda för att undersöka munnen. Allt för att undvika rädsla.
Khadra är inte rädd för tandläkaren, men det finns alltid en risk att barnet varit med om traumatiska upplevelser. Många av barnen kommer från krigshärjade områden och har varit med om smärtsamma separationer eller andra starka upplevelser innan de kom till Sverige. Det kan göra att det tar över en halvtimme innan tandläkaren får komma till och lägga bedövningen.
– Min inriktning är tandvårdsrädsla hos barn. Jag försöker alltid ta reda på varför de är rädda. Det går kanske inte på en gång, det kan ta flera gånger innan man kommer fram till det, eller att de ens öppnar munnen. De behöver skolas in i behandlingen, de får bli vän med spegeln och sugen, eller bara sitta i stolen och vänja sig vid att vara här, förklarar Mahrok Mahdaviani och tillägger att hon använder sig av sedering om patienten trots upprepade besök fortfarande är behandlingsomogen, särskilt om barnet har ont.

Vad är barnets historia?

28 personer arbetar i den låga ljusa byggnaden vid torget i Hjällbo centrum, varav tio är tandläkare. Klinikchefen, Lidia Strömsten, som också arbetar som tandläkare två dagar i veckan, menar att det är högt i tak på kliniken när det gäller diskussioner om att möta olika situationer. De anställda försöker se till hela människan och hennes situation.
– Men man skulle ju som behandlande tandläkare vilja veta mer om barnen än deras nummer på asylkortet, säger Lidia Strömsten. Särskilt när det gäller unga utan föräldrar; om de har traumatiska upplevelser, eller lite om deras historia och vad de blivit utsatta för.
– Många av våra barn, oavsett om de är ensamkommande eller asylsökande, är inte behandlingsmogna. Det finns mycket ängslan och oro, säger Lidia Strömsten och ger ett exempel där hon skulle ge bedövning till en ung kille, men efter några korta frågor förstod att han hade erfarenheter som gjorde att han behövde bemötas som ett litet barn i behandlingen.
På Hjällbokliniken finns en stor kompetens med anställda som talar olika språk och som vet hur man ska förhålla sig i situationer med kulturella olikheter. Personalen har utvecklat en egen handlingsplan för bemötande vid olika krissituationer som kan inträffa på kliniken.
Det kan handla om att föräldrar vill att tandläkaren ska göra saker med barnet som tandläkaren inte tycker är relevant. Själva processen fram till handlingsplanen har varit viktig och lett till många och givande diskussioner på Hjällbokliniken. De har även med hjälp av en konsult spelat rollspel och agerat både patient och tandläkare. Allt för att hitta olika verktyg för att förmedla sin kunskap till patienterna. Det har handlat om gränssättning, när någon kommer in på kliniken och kräver behandling för sitt barn – nu! – och att möta traumatiserade patienter.
– De flesta ensamkommande barn är överlevare, men även om de är starka vill de bli sedda. Det kan hända att de inte riktigt vill visa sin rädsla och då kan den vara svår att fånga. Många
av dem måste nog vara starkare än vad deras mognadsgrad tillåter, säger Lidia Strömsten.

Barn har rättigheter

Under 2010 sökte 2 393 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige, majoriteten kom från Afghanistan, Somalia och Irak.
Från januari till oktober 2012 har Göteborg tagit emot 180 ensamkommande barn. Av dessa har 123 permanent uppehållstillstånd, 29 av dem är asylsökande. De flesta av barnen är »direktinresta» och hamnar ofta i familjehem hos släktingar.
Antalet asylsökande barn, ensamkommande barn och gömda barn, som får tandvård hos folktandvården i Västra Götalandsregionen, upp-
skattas till drygt 1 000 personer. Därtill kommer ett antal barn som finns hos privattandläkare.
– Det viktigaste är inte om barnet är ensamkommande, asylsökande eller gömt. De är barn och de har samma rättigheter, säger tandvårdsstrateg Gunnar Henning i Västra Götalandsregionen.
Men en sak har de gemensamt – tandvårdsbehovet är oftast eftersatt. Det som skulle vara av värde för framtiden är att gruppen identifieras och att landsting och regioner får information om var barnen finns, samt att berörd tandvårdspersonal får ytterligare kompetensutveckling, menar Gunnar Henning.