Allt bygger på ett ideellt engagemang och att de boende här i Lövånger sluter upp bakom kliniken. Jag tycker att vi under de här åren visat att vi kan erbjuda en bastandvård av hög kvalitet som är en viktig del av samhällsservicen i bygden, säger Eva Enqvist, som är ordförande i det aktiebolag som den ideella föreningen Lövånger utveckling bildade för att driva tandvården.
Det ser ut att bli barmarksvinter i Västerbotten. Senhösten har i norr i alla fall varit den snöfattigaste sedan 50-talet. Kvällsmörkret har ännu inte sänkt sig över bygden när vi gör entré i det lilla e4-samhället, fem mil söder om Skellefteå, som kanske är mest känd för sin kyrkstad.
För tandläkare Lars Lundström återstår flera arbetstimmar. Ofta jobbar han till 19-tiden på en måndag som denna. Styrelseordförande Eva Enqvist tar i stället emot i de moderna lokalerna, som tandvårdsbolaget tog över för några år sedan.
– Kliniken fanns tidigare i folktandvårdens gamla lokaler, men landstinget ville tredubbla hyran. Så det var bara för oss att söka nya lokaler. Det har varit en del sådana krockar med stat, landsting och kommun under åren.
– Vi har exempelvis tappat tandvården för asylsökande barn som finns här i Lövånger. De måste i stället åka flera mil till någon av de närmaste folktandvårdsklinikerna. Tyvärr verkar man inte se värdet av att tandvården finns kvar på en mindre ort som Lövånger, säger Eva Enqvist med en lätt suck.
[slideshow]
Bygd mellan städerna
Mellanbygden kallas den här delen av Västerbotten. Ett geografiskt lämpligt namn för de mindre orter som finns längs kusten mellan länets två kraftcentra, industristaden Skellefteå norrut och universitetsstaden Umeå i söder. Fast nog kan namnet också tolkas som att byborna upplever sig hamna på mellanhand när samhället fördelar resurser mellan stad och land. I byn Lövånger bor cirka 750 invånare och med hela bygden inräknad är patientunderlaget drygt 2 000 personer.
– Budskapet från landstinget var tydligt: det kommer aldrig att gå att bedriva en bra tandvård
Med ett sådant underlag. Men nu har det gått ett antal år och byborna här har visat att man verkligen värnar om kliniken, säger Lars Lundström när han tittar förbi för en snabbfika mellan patienter.
Eva Enqvist håller med om att den demografiska strukturen inte talar till Lövångers fördel.
– Befolkningen minskar sakta men stadigt. Andelen äldre invånare är hög och trots att det finns förhållandevis bra med jobb i bygden, med elektronikindustri och stort tunnbrödsbageri, är det svårt att locka yngre att bosätta sig här.
– På sikt hotar det vår klinik och annan samhällsservice, men för dagen tycker jag att det mesta känns hoppfullt. Antalet patienter ligger på en stabil nivå och vi har moderniserat kliniken med flytt till nya lokaler och en investering i digital röntgen. Vi har också kontakter med ytterligare en tandläkare och hoppas få klart med honom att jobba en dag i veckan, säger Eva Enqvist.
Kliniken håller bara öppet två eller tre dagar i veckan. Ett vanligt patientönskemål är att öka öppettiderna, inte minst för att ha bättre beredskap för akut tandvård.
– Men det är viktigt att hela tiden vara försiktig och ha en organisation som är anpassad efter patientstocken. Att vi tänkt så sedan starten för sju år sedan ger nu resultat i form av att vi kan investera och satsa för framtiden, tycker Eva Enqvist.
Folktandvården lade ner
Hösten 2004 lade folktandvården ner sin klinik i Lövånger som en del av en större bantning av klinikstrukturen. Bara några månader senare startade tandvårdsbolaget sin verksamhet sedan byborna samlat ihop 200 000 kronor. Hälften som aktiekapital, hälften i en investeringsfond.
Men hur är det egentligen att ha ägarna som patienter? Blir inte det väldigt tydligt med en organisation som den i Lövånger och Jörn?
Lars Lundström, som hunnit ta emot dagens sista patient, funderar en stund med ett leende över frågan.
– Nja, jag har nog inte tänkt i de banorna – helt enkelt för att jag aldrig sett det som något problem. Jag har varit här i sex år och skulle förstås ha sökt mig vidare om relationen med patienterna inte hade fungerat.
– Det är väl snarare så att vi från båda håll ser fördelarna. Patienterna är trogna kliniken, trots att många av dem jobbpendlar till Skellefteå och lika gärna kan gå till tandläkaren där. Och vi som jobbar här har en frihet under ansvar, där vår tandvårdskompetens kompletterar styrelsens ekonomiska kunnande.
Ekonomin begränsar
Lars Lundström eller klinikchefen Carina Nästén finns alltid med på styrelsemötena.
– Vi får väldigt bra gehör för hur vi ser på att vården ska bedrivas och vilka investeringar som är nödvändiga. När vi nu fått digital röntgen har vi en bastandvård som känns bra. Jag skulle kanske önska att vi kunde knyta en tandtekniker närmare verksamheten, men man får acceptera de ekonomiska begränsningarna.
Eva Enqvist, numera pensionär och med en bakgrund som lärare och heltidspolitiker för Centerpartiet i Skellefteå kommun, tillägger:
– Helt klart bygger verksamheten på ett samspel mellan styrelse och personal. I styrelsen finns kompetens för företagande och ekonomi, men vårdkompetens har personalen.
Lars Lundström bor utanför Boden och har mestadels arbetat i Norrbotten, både för folktandvården och privat. Han har drygt 20 mil enkel resa till arbetet och veckopendlar med avresa söndag kväll och hemkomst sent på tisdag eller onsdag.
– Lövånger är min ändstation i karriären. Jag fyller 64 i januari men har inga direkta planer på att trappa ner ytterligare ännu. Det har passat mig väldigt bra att jobba halvtid. Tidigare hade jag stora bekymmer med axlar och nacke, men det har jag kommit över genom att jobba smartare och med ett lugnare tempo i jobbet där jag kunnat styra mer över mina arbetstider.
– Samtidigt var jag i en fas av karriären och livet där erbjudandet från Lövånger passade bra. Barnen hade blivit vuxna när jag tog jobbet och man klarar sig på en mindre inkomst.
Lars Lundström tror att rekrytering av tandläkare kan vara ett större problem för Lövångerskliniken än patientunderlaget på sikt:
– Det gäller att man hittar en tandläkare som vill jobba deltid och som gjort klart andra saker i sin karriär. Men tittar man på Lövånger-Jörn har det faktiskt varit större problem att bemanna assistenttjänsterna. Det är svårt att locka en tandhygienist på en deltidstjänst som ligger lite avsides. Periodvis har jag fått klara mig utan hygienist men det har fungerat det också.
Samarbetet stärker klinikerna
Tillsammans kan de bli starkare. Klinikerna i Jörn och Lövånger har gradvis ökat samarbetet sedan starten 2004. Samma klinikchef och tandhygienist, erfarenhetsutbyte kring investeringar och tandläkare som känner varandra sedan studietiden i Umeå. Det är några gemensamma beröringspunkter. De båda samhällena är också ungefär lika stora och har 5–6 mils avstånd till kommunens centralort, Skellefteå.
– Dock skiljer det en del i organisationen. Hälsogemenskapen i Jörn driver både tandvård och en vårdcentral. I Jörn har vi också fortfarande asylsökande som patienter och framför allt barnen har ett stort vårdbehov med mycket karies, säger klinikchefen Carina Nästén.
I Jörn arbetar hon 20 timmar i veckan både med klinikledning och kliniskt som tandsköterska tillsammans med tandläkaren Lage Lundmark.
– I Lövånger jobbar jag enbart som klinikchef, men jag tror att det varit en fördel att kunna dra nytta av varandras erfarenheter med tanke på att det både i Jörn och Lövånger bygger på ett ideellt engagemang. Ett exempel är investeringen i digital röntgen som först genomfördes i Jörn och där man i Lövånger sedan gjorde en liknande investering med vissa modifieringar, säger Carina Nästén.
De första åren i Jörn upplevde Carina Nästén som »lite skakiga« men nu upplever hon tandvården som stabil med 900 patienter plus några hundra asylsökande.
– Vi har rekryterat en tandhygienist som kunnat få upp sin arbetstid genom att arbeta på båda orterna och det gör att bemanningssituationen ser riktigt bra ut för närvarande
