För knappt två år sedan köpte Distriktstandvården i Sverige AB tio folktandvårdsmottagningar i Stockholm. Mottagningen i Salem var en av dem.
I dag jobbar Louise Linder i samma lokaler med samma patienter på samma sätt som tidigare – men är mer nöjd än någonsin.
En stor skillnad är att hon känner sig sedd och uppskattad. Distriktstandvården är en mindre organisation än folktandvården och ledningen uppmuntrar engagemang. Det ger större inflytande och bättre trivsel.
– De lyssnar på oss! Om jag ringer eller mejlar får jag snabbt svar på mina frågor. Ledningen besöker oss flera gånger i veckan och är ibland med på våra veckomöten, säger Louise.
Att trivas på jobbet uppskattar hon extra mycket efter den långa perioden av osäkerhet som rådde inför försäljningen av mottagningen.
[slideshow]
Många frågetecken
I december 2008 bestämde landstingsfullmäktige att folktandvården skulle sälja mottagningar med sammanlagt mellan sju och nio procent av allmäntandvårdens omsättning, men det dröjde över ett år innan det stod klart vilka av Stockholms upp emot 100 folktandvårdsmottagningar som skulle bort.
I februari 2009 kom beskedet att kliniken i Salem tillhörde de tio som skulle säljas. Men fortfarande visste ingen vem som skulle ta över eller vad det skulle innebära.
Många funderingar under processen
Försäljningsprocessen var lång och jobbig, tycker Louise Linder och Karin Löfgren, också tandläkare i Salem.
– Det var många turer och vi fick nästan ingen information, säger Louise.
Det påverkade stämningen på kliniken. De anställda spekulerade om hur framtiden skulle bli och de handskades med ovissheten på olika sätt.Karin Löfgren kände stor oro.
– Jag hade många funderingar. Vem skulle köpa kliniken? Någon lycksökare? Hur skulle det påverka mitt jobb?
Till skillnad från Karin var Louise inte så orolig.
– Jag tänkte att om det inte blev bra, kunde jag alltid jobba någon annanstans.
I oktober 2009 kom beskedet att Distriktstandvården skulle köpa samtliga tio mottagningar. Cirka 120 personer, varav 40 tandläkare, arbetade på mottagningarna då. De anställda fick välja. De kunde jobba kvar inom folktandvården och byta mottagning, eller stanna kvar på mottagningen och byta arbetsgivare. Försäljningen innebar förändringar för alla berörda.
16 av 40 tandläkare valde folktandvården. Av tandhygienisterna och tandsköterskorna stannade ungefär en tredjedel på folktandvården. De övriga valde Distriktstandvården.
Louise Linder och Karin Löfgren valde att vara kvar på mottagningen i Salem.
Louise hade jobbat där sedan 1978 och Karin sedan 1989. De tänkte på sina trevliga patienter och ville fortsätta med dem.
– Jag tyckte också att det var lite spännande att prova något nytt efter så många år i folktandvården, berättar Louise Linder.
Inför försäljningen åkte Distriktstandvårdens ägare Ibbe Gnem och Jan Lindqvist runt till mottagningarna och hade enskilda samtal med de anställda.
– Jag fick möjlighet att ställa frågor. När det väl var klart vem som skulle köpa mottagningarna och man hade pratat med dem kändes det bra, säger Karin.
De som började på Distriktstandvården behöll sina löner vid övergången. Tandläkarna lovades åtta procent i löneförhöjning och de fick också löfte om utbildning under de kommande åren.
Samtliga mottagningar stängdes ett par dagar i samband med försäljningen. Det blev kickoff och utbildning.
Sedan öppnades mottagningarna med en ny telefonväxel och ett nytt datasystem. Det var rörigt de första veckorna i skarven mellan det gamla tidbokssystemet och det nya, men sedan har det fungerat bra.
– Det nya journalsystemet är lätt att använda och fungerar fantastiskt, tycker Louise Linder.
Organisationen har förändrats en del. Ledningen finns i Sundbyberg. Distriktstandvården har en gemensam verksamhetschef och odontologiskt ansvarig. Det finns inga klinikchefer inom Distriktstandvården, utan mottagningsansvariga. I Salem är tandsköterskan Malin Ulfves ansvarig för mottagningen.
”God stämning och mer engagemang”
I övrigt arbetar man som förr. Louise Linder och Karin Löfgren behandlar i stort sett samma patienter med samma utrustning och material som tidigare. De arbetar huvudsakligen i traditionella team på ett behandlingsrum med en tandsköterska, men ibland blir det undersökningspass på två behandlingsrum tillsammans med två sköterskor eller hygienister, precis som förr.
Det blir veckomöten och terapimöten som liknar de tidigare.
– Det är god stämning och mer engagemang på mötena än tidigare, säger Louise.
Många engagerar sig också i olika arbetsgrupper inom Distriktstandvården. Det finns grupper för hygienister och receptionister och grupper som jobbar med frågor som arbetskläder, inköp, miljö och prislistan.
En del förändringar på mottagningens fysiska miljö har det blivit, men få stora. Ett nytt behandlingsrum har inretts, men förutom tv-skärmar i taket har de övriga samma utrustning som tidigare. Väntrummet har fått en ny lekhörna. Några plastblommor har ersatts av levande växter.
Det gamla framkallningsrummet har förvandlats till miljörum; ett led i att Distriktstandvården miljöcertifieras. Personalen har själv börjat tvätta arbetskläderna på mottagningen och fått beröm för det eftersom det minskar transporterna.
Lättare att remittera
Distriktstandvården har en heltidsanställd protetiker och fyra nischade tandläkare som man kan remittera till. Det är även smidigt att remittera till pedodontist på tandläkarhögskolan i Huddinge.
En fördel med ett mindre privat företag är att man slipper centrala upphandlingar. Det ger större frihet att själv välja material och tandtekniker, tycker Louise Linder.
Har löftena om löneökning och utbildning infriats?
– Ja, vi fick en lönehöjning på åtta procent direkt efter övertagandet. Från och med i år är det individuella löner som gäller, berättar Louise.
Det har blivit några gemensamma hel- och halvdagsutbildningar för alla tandläkare inom
Distriktstandvården om endodonti, protetik, sedeing och medicinsk tandvård. En del tandläkare har också gått externa kurser efter önskemål.
Vilka försämringar har det blivit efter privatiseringen?
Det blir tyst några sekunder, medan Louise Linder och Karin Löfgren funderar.
– Jag kan inte komma på något, säger Karin.
– Nej, det finns ingenting som är sämre, säger Louise.
