Tandläkaren i skogen

Anders Sundh tar emot i den gamla nykterhetsloge som delvis byggts om till tandläkarmottagning.

– Vi har varit igång i snart ett år nu och satsningen är det trevligaste jag gjort under 35 år som tandläkare.
Resan från kommunens centralort Robertsfors är ungefär två mil lång med grusväg den sista biten upp till logen, uppförd 1939 med Anders morfarsfar som drivande kraft.
Hit har vintern lyckats nå under det som länge var en barmarksvinter i en stor del av Norrland.
Snötäcket är rejält, och riktigt kallt är det också för att vara just denna tama vinter, med lokalt runt minus 20 natten innan vårt besök.
Vårvintersolen söker sig genom hög, tät skog och synen av familjen Sundhs egen snöskoter parkerad utanför mottagningen ger ett exotiskt intryck.
Storrödningsberg kan knappast kallas en by – snarare ett fåtal utspridda fastigheter – med området runt det lilla industrisamhället Bygd­siljum som naturlig bas för verksamheten.
Flera lokala rubriksättare har i olika medier summerat det hela som ”tandläkaren i skogen”.
– Miljön är idealisk för tandvårdsrädda patienter som blivit en viktig grupp för oss sedan vi började med de patienterna på den tidigare kliniken i Skellefteå, säger Anders Sundh. Vid fyllda 61 tycker han sig ha funnit en lämplig avtrappning i jobbet innan pensionering: patienter i Storrödningsberg två dagar, arbete på en klinik i Lövånger som han arrenderar en tredje arbetsdag i veckan.
Så ser arbetsvardagen ut. Fast lite mer jobb än förväntat har det blivit sedan starten i början av maj förra året.
– En halvdag extra i veckan här på nya kliniken, plus att heldagarna tenderar att bli rätt långa där vi dukar upp kring halv åtta på morgonen och ofta är igång till en bit efter sju på kvällen. Men det är väldigt kul och inte alls någon stress som när man jobbade långa dagar tidigare och kanske hade 30 patienter under en arbetsdag.

– Så vi tycker verkligen att vi får ut det vi önskade av det här projektet, och det känns extra roligt att kunna genomföra det tillsammans med Marita, säger Anders Sundh och visar runt i lokalerna.
4737 Stjärnan är logenamnet som makarna Sundh valt att behålla för mottagningen. Samlingslokalen med en mindre scen påminner om byggnadens förflutna och ett uppställt biljardbord om den tidigare ägaren. I andra änden finns en tillbyggd del för sammankomster och servering som en naturlig samlingspunkt för när­området.

”Stänger man dörren dit så är det nog svårt att tro att tandvård bedrivs här och det är så jag vill ha det.”

Behandlingsrum och steril vetter mot skogen.
– Stänger man dörren dit så är det nog svårt att tro att tandvård bedrivs här och det är så jag vill ha det. Just att det inte är någon opersonlig vårdmiljö tilltalar även många äldre som kanske känt begynnande oro över att behöva ta sig till någon större klinik och här kan parkera alldeles utanför.
Hur tänkte du om marknaden inför etableringen?
– Jag kände mig rätt säker på att det fanns efter­frågan inom ett närområde på omkring 2 000 invånare och att vi kunde nå upp till 500 patienter. Men trycket har varit större än förväntat och nu handlar det om ett område på runt 20 000 patienter som vi får förfrågningar från. Att det är brist på tandläkare i stort sett överallt styr det hela och vi har börjat våndas lite över att vi kommer att behöva säga nej till patienter.

Västerbottens glesbygd

Mottagningen är en del av Praktikertjänst och med entreprenörens entusiasm och planeringsförmåga lyckades Anders Sundh övertyga beslutsfattare inom koncernen om det riktiga med investeringen för ungefär en och en halv miljon kronor i Västerbottens glesbygd.
Han har som uppvuxen i Robertsfors – kustkommunen mellan Umeå och Skellefteå – varit hemlänet trogen sedan tandläkarexamen 1985, men med en karriär som innehållit spännande och bitvis tvära kast.
Anders Sundh disputerade 2010 om Zirconia som tandersättningsmaterial och var verksam som privattandläkare i Skellefteå under fem år fram till investeringen i Storrödningsberg.

Hustrun Marita jobbade också inom tandvården fram till slutet av 80-talet, först som tandsköterska och därefter vidareutbildade hon sig till tandhygienist, innan det blev läkarbanan.
Nu assisterar hon vid kliniken i Storrödningsberg, har avtal med Region Västerbotten om tandvårdsrädda patienter och jobbar en vecka i månaden inom barn- och ungdomspsykiatrin vid Kalix sjukhus.
– Vår nischning mot tandvårdsrädda patienter började på Skellefteåkliniken när vi hade lite tunt med patienter. Vi såg stora möjligheter med att kombinera våra kompetenser med de unika möjligheterna genom Maritas bakgrund.

Kognitiv beteendeterapi

– Tittar man på det strikt företagsekonomiskt så är det faktiskt jättebra reklam för verksamheten att lyckas med behandlingen och få patienter som känt rädsla att bli bekväma med tandvården. De erfarenheterna sprider patienter till vänner och anhöriga naturligt. Men framför allt ger det en väldig tillfreds­ställelse som behandlare att så många får bukt med sin rädsla. Utsikterna till bra resultat är mycket goda när man lägger upp behandlingen metodiskt och inte forcerar processen, säger ­Anders Sundh.
Behandlingen bygger på kognitiv beteende­terapi, utan medicinering. Ett första bedömningssamtal som Marita Sundh håller med patien­ten lägger grund för vidare behandling, och patientens behov stäms av med regionens bedömningstandläkare.

”När det blir dags för behandling fungerar jag lite som patientens försvarsadvokat.”

– Jag är normalt med patienten vid åtta till tio tillfällen, inledningsvis ensam. Anders kommer in i bilden först när patienten är mogen för det. Mycket handlar om att som patient känna kontroll över situationen och när det blir dags för behandling fungerar jag lite som patientens försvarsadvokat, säger Marita Sundh.
När verksamheten flyttade över till Storrödningsberg fick alla tandvårdsrädda patienter som behandlats i Skellefteå frågan om framtida vård.
– Vi hade en förhoppning att många skulle känna tillräcklig tillit för vården och stanna kvar hos den nya Skellefteåtandläkaren, och att 95 procent valde att göra så känns fantastiskt bra, säger Marita Sundh.

Lokalägd klinik

Anders Sundh säger att han ofta jobbat med femårsperspektiv för karriärprojekt och investeringar. Skellefteåkliniken drev han i just fem år och med fyra års verksamhet i Lövånger, några mil söder om Skellefteå, borde ett avslut närma sig.
Men på den punkten är han bekymrad. Att driva en lokalägd klinik i folktandvårdsform har sina utmaningar.
– Jag tycker inte regionen tar sitt ansvar riktigt och att vi får täcka upp med en stor del barn­patienter som inte går ihop ekonomiskt.

Samhällsansvar

Historiken är att folktandvården lämnade orten och byborna gjorde ett jättejobb med finansiering och bildandet av ett aktiebolag som räddade kvar tandvården.
– Vi tar ett stort samhällsansvar genom att fortsätta driva det som en form av folktandvård med en stor spännvidd av barn- och vuxen­pati­enter och även många asylsökande. Helst skulle jag vilja gå över till samma arbetssätt som här i Storrödningsberg. En så lugn miljö som möjligt och ordentligt med tid för varje patient. Men som det ser ut nu måste vi kämpa för att klara ett nollresultat i Lövånger, säger Anders Sundh.

”däm trodd nog ja int va riktigt klok”

Från långbordet i den serveringsliknande delen av gamla logen blickar Anders Sundh ut mot byvägen. Lugnt och eftertänksamt och med en dia­lekt som levt kvar under alla i år i länet passar han tillbaka till kollegorna – ”däm trodd nog ja int va riktigt klok”.
– Jag tror fler tandläkare skulle må bra av att göra någonting i stil med det jag och Marita gjort i Storrödningsberg. Att hitta ett sätt att trappa ner i jobbet innan det blir dags för pension. Jag tror inte det är så bra att jobba för fullt och sedan sluta tvärt.