Det finns inga färska uppgifter på antalet extraktioner och operationer av visdomständer i Sverige varje år. Under 1980- och 1990-talen beräknades det att omkring 20 000–25 000 visdomständer avlägsnades årligen på landstingens specialistkliniker, vilket motsvarade sannolikt uppemot 60 procent av klinikernas totala operationsvolym. Utöver detta avlägsnades ett stort antal visdomständer i allmäntandvården och av privata specialister. Enligt vissa uppskattningar kan det totalt röra sig om kanske 100 000 visdomständer per år.
– De diskussioner som förts och förs handlar om vilka indikationer som ska gälla för extraktioner eller operationer i profylaktiskt syfte. Om patienten har ont eller om det finns några sjukliga förändringar ska tanden naturligtvis tas bort, säger Rolf Liedholm.
[slideshow]
Riskbedömning
De fall där visdomstanden kan ställa till med problem är exempelvis när det bedöms att patienten kan få problem med perikoronit, eller när det finns risk för karies eller resorption i anslutning till den angränsande tanden.
– Är det fråga om risk för resorption är det viktigt att tänka efter hur stor risken är. Studier som gjorts visar att risken uppgår till några procent. Sannolikheten för att den ska uppkomma är alltså låg. Är man osäker eller tveksam om en visdomstand behöver tas bort bör patienten skickas på remiss till specialist för bedömning eller behandling.
Att ett beslut om behandling ska tas i samråd med patienten kan låta som en självklarhet, men är inte alltid det. Det visar bland annat de anmälningar som tidigare utreddes av HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
– Jag tror dock att vi tandläkare har blivit bättre på att föra diskussioner om tänkbara behandlingsalternativ och konsekvenser, inte minst på grund av att detta betonas starkt under grundutbildningen. Samtidigt styr ekonomiska krav vår verksamhet, krav som har blivit tuffare, och då är det lätt att fatta beslut för tidigt och utan att patienten är delaktig.
Inför ett beslut om åtgärd bör man, utöver patientens allmänanamnes, enligt Rolf Liedholm bland annat ta hänsyn till patientens ålder och hur väl patienten sköter sin munhygien. I vilket läge visdomstanden ligger i käken och om den är täckt av ben och/eller slemhinna? Vilka symtom har patienten? Vilken närhet finns till mandibularkanalen, och hur stor är risken för nervskador?
Varje fall är unikt, vilket man måste ta hänsyn till vid bedömningen av prognosen. Utöver detta finns andra faktorer som är viktiga för patienten, exempelvis ekonomiska; en operation kan innebära att patienten på grund av smärta och besvär stannar hemma från jobbet några dagar och därmed får ett inkomstbortfall.
Diskutera och informera
Det är naturligt att patienten har en hel del tankar om behandling och vad som kan inträffa vid extraktion eller operation av visdomständer. En uppfattning om detta kan man få om man går ut på internet och läser de diskussionsforum som finns där.
– Där finns kommentarer om hur förfärligt det kan vara och vilka problem och skador som kan bli följden, liksom kommentarer om raka motsatsen. Summa summarum finns en hel del missförstånd och missuppfattningar, säger Rolf Liedholm och tillägger:
– Det här visar hur viktigt det är att informera och diskutera behandlingen och vilka konsekvenser olika behandlingsalternativ kan leda till. Viktigt är att tandläkaren tar denna diskussion tidigt, i en del fall före själva behandlingstillfället, eftersom patienten kanske har svårt att ta till sig informationen direkt före en operation.
– Bland de komplikationer som kan inträffa är nervskador de allvarligaste och kan inte alltid undvikas. Men i de allra flesta fall är skadorna övergående.
Ett problem som inte är ovanligt när patienter remitteras till specialistklinik är att kvaliteten på insända röntgenbilder är undermålig. Det handlar om bildkvaliteten, att det område som ska behandlas inte helt syns på bilderna eller att de har skrivits ut på dålig papperskvalitet. Enligt en undersökning har omkring 60 procent av insänt bild- och röntgenmaterial sådana brister.
– Tandläkaren som skickat bilderna kan kommentera detta med »Ni tar väl ändå nya bilder«. Och det måste man om kvaliteten är undermålig. Men detta är i sin tur tidskrävande och försvårar kanske bedömning och prioritering av inkomna remisser. Bilderna, oavsett i vilken form de skickas in, ska visa det aktuella området, vara tidsmässigt aktuella och av god kvalitet.