Annons

Annons

Fluorkriget 1950–1971 – en strid mellan folkhälsa och personlig integritet

Det fanns ett kraftigt motstånd mot vatten­fluoridering av det svenska dricksvattnet 1950–1971. Demokrati och individuell suveränitet ansågs vara hotade av vetenskaplig expertis och statligt tvång. Debatten är i dag i det närmaste bortglömd, men frågorna är fortfarande aktuella – inte minst i ljuset av de senaste årens antivaccinationsrörelse.

Etik, Medicin och Miljö – tre ledmotiv i motståndet mot fluoridering av dricksvattnet. Tidningsurklipp från arkivet ”Fluorsamlingen” på Biomedicinska biblioteket i Göteborg.

Storm i ett vattenglas

Det lät ju så lovande. En liten, liten tillsats av fluorid i dricksvattnet – 1 mg per liter kranvatten – och frågan om hur man skulle stoppa den galopperande svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluorid i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel. Där expertisen lovade tandhälsans guld och gröna skogar, varnade vattenfluorideringens motståndare för ett moras av maktmonopol och massförgiftning.

I arkivet ”Fluorsamlingen” på Biomedicinska biblioteket i Göteborg får man en inblick i vilka idéer som låg bakom motståndet (figur I). Arkivet består av hyllmeter efter hyllmeter av pressurklipp, artiklar, brev, inlagor och domstolsutslag och kan ses som ett angrepp mot de som i dag, med konspiratorisk retorik, sägs utgöra ”etablissemanget” – stat, vetenskap och medier. Oppositionen menade att vattenfluoridering inte bara var ett hälsomässigt hasardspel utan också hotade demokrati, miljö och den personliga integriteten.

Men varför då gräva i en debatt som, åtminstone i massmedierna, sedan länge tystnat? Mina egna fluorkunskaper är ju otvivelaktigt blygsamma. Första gången jag som ny bibliotekarie blev visad samlingen lyckades jag knappt ens uppbåda ett artigt intresse. Fluor, visst, det var den magi min tandläkare orerade om på samma vis som prästen predikade Gud: löftesrikt med och varnande utan. Men en dag öppnade jag en pärm ur samlingen och läste ett brev eller två – och orden kokade av vrede. En uppgörelse med politiker, medier och den vetenskapliga expertisen. Mot byråkratmonopol som inkräktade på de individuella rättigheterna. Mot de som ville påtvinga folket giftigt fluoriderat dricksvatten. Och Kommittén för Personlig Integritet (KPI), för så hette de som låg bakom arkivsamlingen, var inte ensamma. Arkivet består av insamlad och korresponderad fluorkritik från hela världen. En debatt som inte bara utspelade sig i vetenskapliga tidskrifter utan också i dagspress, juridiska instanser och bland politiker världen över.

Det var uppenbart inte bara ett symtom på något lokalt uppror, utan ett mikrokosmos av ett i dag mer eller mindre bortglömt världsomspännande motstånd. Och oppositionen lät sig inte heller punktmarkeras på en vänster–högerskala. Där förespråkarna var en jämförelsevis enhetlig grupp, ofta med akademisk bakgrund och med en kraftig majoritet av tandläkarna i sina led, var oheliga allianser med individer ur vitt skilda läger och med alla politiska färger samlade på motståndarsidan. Det var ett idékrig vi känner igen från otaliga konflikter, någonstans i kraftfältet mellan individuell suveränitet och allmännytta. Så insatsen var hög, menade KPI. Den personliga integriteten stod på spel. Och fienden var stark – stat, vetenskap och medier satt i samma båt.

Fluorsamlingen – en regelrätt dagbok över fluorfrågan

Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPI:s huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. KPI figurerade en hel del i svensk press mellan 1950- och 70-talet, inte minst i insändare, och samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet.

Men det ges inte bara utrymme för kritiska argument. Material från hela världen finns representerat, både för och emot fluoridering, och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”diverse personer” 1959–1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressurklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. Bara för att nämna några.

Samlingen är trots kronologi omfattande och svåröverskådlig. KPI är själva medvetna om samlingens spretiga natur. De talar i en introduktionstext till samlingen om begränsade tillgångar som ”ogynnsamt inverkat på den systematiska uppläggningen av arkivet”. Handlingar återkommer i olika sammanhang, och inte sällan finns dubbletter och tripletter och vidimerade kopior av brev och inlagor. Brev som rest världen över, några tunna som läskpapper, några med kommentarer i marginalerna, upprörda eller entusiastiska beroende på avsändarens ståndpunkt. Tredubblade understrykningar och utropstecken. Skämtteckningar och nidverser. Men det är i pressurklippen som stridens idéer får tydliga konturer: Det svenska fluorkriget 1950–1971 utkämpat i skrikande rubriker och upprörda insändare. Artiklar dyker upp i allt från landsortspress till de stora rikstäckande tidningarna. Allt prydligt urklippt och häftat på A4-papper med hänvisning till var och när artiklarna är hämtade (figur II).

Motståndet vilade i första hand på demokratisk och etisk grund, och argumenten färgade av ett liberalt idéarv.

Fluoridering av dricksvatten startade i Nordamerika

I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet påvisats mellan hög fluoridkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluoridfattigt ansågs vara en lösning, och efter att försök påbörjats i USA och Kanada – där goda effekter på kariesproblemet snart noterats – började fluorid tillsättas i dricksvattnet i ett flertal nordamerikanska städer, men också i Europa och på andra kontinenter.

 

Frågan blev också aktuell i Sverige på 1930-talet. Sverige hade länge haft ett stort problem med hög kariesfrekvens. När folktandvården etablerades 1939, med syftet att erbjuda alla barn upp till 15 år gratis tandvård, fick frågans praktiska genomförande allt större betydelse. Tandhälsan var fortsatt dålig, och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluoridfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.

 

Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluorid i dricksvattnet, drog debatten igång så fort experimentet blev känt.

 

Allan Melander, stads­läkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap.

 

1961 beslutade Rege­ringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluoridtillförseln i Norrköping.

 

Striden var dock inte över. På hösten röstade Tvåkammarriksdagen ja till en lag om tillsättning av fluorid i dricksvatten – men efter fortsatta stridigheter bedömdes försöken som omöjliga att återuppta, bland annat på grund av den växande fluoridskepsis som satt stopp för försöken till att börja med.

 

1971 upphävdes lagen utan att ett enda milligram fluoriderat dricksvatten tillsatts i andra svenska städers dricksvatten.

KPI och det svenska fluorkriget

KPI var en av huvudaktörerna i oppositionen mot vattenfluoridering i Sverige. Motståndet vilade i första hand på demokratisk och etisk grund, och argumenten färgade av ett liberalt idéarv. KPI beskriver kritikens huvuddrag i en åtta sidor lång introduktionstext till samlingen (vars tungvrickande rubrik också är den officiella titeln i vår bibliotekskatalog: ”Arkivhandlingar rörande motståndet mot vattenfluoridering under 1950-talet och fram till 1971 jämte redovisning av kontakter och samverkan med andra inhemska och utländska motståndsrörelser”).

Redan i namnet – Kommittén för Personlig Integritet – ges en tydlig indikering på vilken grund motståndet vilar på. KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”… en liten handfull personer ur skilda läger.” Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”

Introduktionstexten har ingen personlig signatur. Kanske är den skriven av kapten Sune Tamm själv, retoriken är som hämtad från en krigsroman där en tapper motståndsrörelse, tvingad under jord, fortsätter sin strid mot en övermäktig fiende. Kommittén sägs arbeta ”under formen av en slags partisan- eller guerillarörelse”; organisationen ”under jorden och i möjligaste mån undandragna motståndarens insyn”. Det talas om ”slagfält”, ”kamp”, ”motståndsrörelse” och att ”kommittén måste vidare i alla sina funktioner eftersträva enkelhet och lättrörlighet för att möjliggöra snabba ingripanden”.

Fluordebatten i Sverige tog fart på 50-talet, och med andra världskriget i färskt minne kanske texten färgades av en krigsretorik som låg nära i tid, men också kunde gestalta motståndarsidans argument som närliggande de totalitära idéströmningar som nyligen satt världen i brand. I engelska och amerikanska artiklar som översatts av KPI (broschyrer som nu finns katalogiserade på Biomedicinska biblioteket, se figur III, och bär titlar som ”Fluoridering – DU är försökskaninen!” och ”Fluoridering av dricksvattnet: massmedicinering utan förnuft och hänsyn”) citeras liberala filosofer som John Stuart Mill och den amerikanska grundlagsfadern Samuel Adams; oppositionen mot vattenfluoridering ges filosofisk legitimitet – kranvattnets fluorid ett totalitärt vapen riktat mot den individuella suveräniteten.

Nu var KPI inte enbart intresserade av etiska argument. I insändare och citat i tidningsurklippen finns även argument som pekar på medicinskt skadliga effekter av fluoridering. Potentiella skador på till exempel njurar, skelett och foster. Men dessa inlägg har ändå ofta en koppling till frågan om individens rättigheter. Gösta Eriksson, medlem i KPI, skriver till exempel i insändare till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 28 maj 1968: ”Det tillhör de mänskliga rättigheterna att inte bli tvångsmatad med råttgift (fluorider).” Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressurklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara.

Miljöargumenten blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i de svenska pressurklippen. Hotbilder som framträder är till exempel vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare. KPI argumenterar dock mindre på denna punkt än andra i debattinlägg (och inte alls i introduktionstexten).

Ett världsomspännande motstånd

Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd – och inte bara i Sverige. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, det vill säga en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration utifrån politisk filosofi, juridik, medicin och miljö (figur IV) – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier. Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.

Grovt kan man dela in motståndsargumenten i tre kategorier.

  • Etik & Demokrati: För många opponenter var huvudargumentet mot vattenfluoridering en fråga om individuella rättigheter. Att tillsätta fluorid var etiskt tvivelaktigt, en statligt sanktionerad tvångsmedicinering som drabbar även de som inte önskat den. Då debatten damp ner i en tid där framstegsoptimism och tilltro till experter – i det här fallet tandläkare – var stor, landade ofta kritiken i en misstroendeförklaring av vetenskap/expertis, statlig kontroll och mediernas roll som språkrör för de båda förstnämnda kategorierna. Mer sansad kritik försvarade den personliga integriteten mot statligt tvång, men det fanns också röster från den extrema högerkanten i USA som såg fluoridering som en komplott, en förgiftning av vattnet för att göra amerikaner fogliga inför en kommunistisk invasion. Ett underhållande exempel på detta kan man finna i Stanley Kubricks satiriska film ”Dr Strangelove or: How I learned to stop worrying and love the bomb”, där general Ripper utbrister: ”Do you realize that fluoridation is the most monstrously conceived and dangerous communist plot we have ever had to face?”
  • Hälsa & Medicin: Ett annat tungt vägande skäl var de hälsomässiga riskerna. Motståndarna menade att fluoridering skulle kunna ge upphov till exempelvis cancer, hjärtsjukdomar, skelett- och fosterskador. Det fanns inga entydiga vetenskapliga belägg för dessa ståndpunkter. Mindre extrema vetenskapliga debattörer menade dock att de potentiella riskerna inte tillräckligt undersökts och att fluorideringens fördelar mot kariesproblemet var kraftigt överdrivna.
  • Miljö & Big Business: Ett argument som tilltog i styrka, framför allt från sena 60-talet och framåt, rörde fluorider som ett farligt miljögift. Motståndarna menade att det var farligt för livet i sjöar, floder och hav. En annan kritik berörde det onaturliga att tillsätta kemikalier i dricksvattnet. Tandrötan sågs som ett civilisationsproblem och dagens sockriga och raffinerade mat ställdes mot ursprungsmänni­skans hälsosamma födointag. ”Big business” skapade också ringar på vattnet. Vissa debattörer menade att vattenfluoridering var ett sätt för storföretag, till exempel aluminiumindustrin, att göra sig av med förgiftat avfall som annars är för dyrt att undanskaffa på ett lagligt vis. Detta argument vann anhängare bland vänsterdebattörer som oroades över växande storföretags tilltagande makt och oansvarighet. En motståndare till vattenfluoridering var den politiska aktivisten och presidentkandidaten Ralph Nader som pekade på miljöpåverkan och även ifrågasatte om åtgärden ens var ekonomiskt försvarbar.

I KPI:s fluorsamling finns alla argumenten vi sett på världsscenen representerade, även om några av de mer extrema rösterna emot fluoridering troligen inte var högt skattade av KPI:s medlemmar.

Frivillighet under ansvar

I Sverige är debatten om vattenfluoridering i det närmaste bortglömd och det är inte lätt att finna svenska, eller ens europeiska, forskare som granskat vilka idéer som kom till uttryck. Ett undantag är den svenske idéhistorikern Jonatan Samuelsson på Umeå universitet. Han har bland annat i både sin magisterexamen och i artiklar i Svenska Dagbladet och Västerbottens-Kuriren skrivit om det hemliga Norrköpingsexperimentet utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Samuelssons fortsatta forskning ligger dessutom tandrötan nära; han blev våren 2022 klar med sin doktorsavhandling om amalgamkontroversen på 80- och 90-talet. I en artikel i Svenska Dagbladet den 22 april 2019 – ”Så fick Norrköping hela världen att tro på fluor” – beskriver han hur ett folkligt missnöje reste sig på många håll i spåret av Norrköpingsexperimentet. Vissa menade att det varit ett fantastiskt genomslag för både vetenskap och folkhälsa, medan andra såg det hemliga experimentet med det tudelade vattenledningssystemet som integritetskränkande tvångsmedicinering utan människors vetskap – eller till och med massförgiftning.

I en annan artikel året efter, ”Mellan tvång och tillit – ett svenskt kontrakt”, publicerad i Västerbottens-Kuriren skriver Samuelsson att debatten liknar den vi i dag ser i vaccinationsdebatten: ”Var går gränsen för statens makt för att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull?” Han menar att när Norrköpingsexperimentet drog i gång i början på 50-talet kunde en ovanifrån beslutad massmedicinering verka rimlig. Från början av 60-talet och framåt förändrades dock det svenska samhällskontraktet och individens autonomi betonades alltmer. Tidigare dominerande tvång ersattes av övervägande frivillighet, till exempel individanpassade socialförsäkringsreformer. 1960 avvisades en riksdagsmotion om att utöka räckvidden för steriliseringslagarna med motiveringen att samhället inte bör föreskriva och bestämma i så svåra personliga frågor, utan snarare informera och vägleda.

Detta resonemang är intressant mot bakgrund av dagens vaccinationsdebatt. Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång, något också Samuelsson uppmärksammar. I en artikel i New York Times den 28 mars 2020 gav han sin syn på Sveriges covid-strategi: ”That’s the way we work in Sweden. Our whole system for communicable disease control is based on voluntary action.” Denna strategis förtjänster diskuteras förstås ännu, men debatten om vattenfluoridering har tystnat.

Kanske har vi accepterat att fluoridering, även om det skulle vara välgörande för tandhälsan, inte har stöd i det Samuelsson kallar det svenska kontraktet. Samuelssons slutsats är att Sverige trots frivillighet har en internationellt sett skyhög vaccintäckning och att även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar taget under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoridet som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.

I pdf-versionen av artikeln finns de figurer som det hänvisas till i texten.

Läs artikeln som pdf

pdf
Referenser
  1. Auchter JR. Fluoridering: en studie i filosofier. Göteborg: Kommitt, 1962.
  2. Burt BA, Petterson EO. Fluoridation: developments in Sweden. Br Dent J 1972; 133 (2): 57–9. doi:10.1038/sj.bdj.4802875
  3. Carstairs C. Cities without cavities: democracy, risk, and public health. J Can Stud 2010; 44 (2): 146–70. doi:10.3138/jcs.44.2.146
  4. Carstairs C. Debating water fluoridation before Dr Strangelove. Am J Public Health 2015; 105 (8): 1559–69. doi:10.2105/AJPH.2015.302660
  5. Carstairs C, Elder R. Expertise, health, and popular opinion: debating water fluoridation, 1945–80. The Can Hist Rev 2008; 89 (3): 345–71. doi:10.1353/can.0.0074
  6. Fluorberedningen. Fluor i kariesförebyggande syfte: betänkande. Stockholm: Stockholm: LiberFörlag/Allmänna förl, 1981.
  7. Fluoridering: du är försökskanin! Södertälje: Hälsofrämjandet, 1968.
  8. Fluoridering av dricksvattnet: massmedicinering utan förnuft och hänsyn: påminnelser i anslutning till JO-anmälan mot medicinalrådet O Osvald. Göteborg: Göteborg, 1966.
  9. Hileman B. Fluoridation of water. Chem and engin news 1988; 66 (31): 26–42.
  10. Kommittén för personlig Integritet. Fluoridering. Göteborg: Göteborg: Kommitt, 1962.
  11. Kubrick S (förf). Dr Strangelove, or how I learned to stop worrying and love the bomb. In HF Ltd (prod), 1964.
  12. Larsson G. Fluoridation of drinking water – a method to improve dental health. Tandlakartidningen 1981; 73 (17): 903.
  13. Newton R. Skäl mot fluoridering. Göteborg: Kommittén för personlig integritet, 1962.
  14. Samuelson J. Mellan tvång och tillit – ett svenskt kontrakt. Västerbottens-kuriren 17 april 2020. Retrieved from https://www.vk.se/2020-04-17/det-svenska-kontraktet-mellan-tillit-och-tvang
  15. Samuelsson J. Så fick Norrköping hela världen att tro på fluor. Svenska Dagbladet 23 april 2019.
  16. Samuelsson J. The state of tooth decay: Dental knowledge, medical policy and fluoridation in Sweden, 1952–62. Cultures of oral health 1750 – present: discourses, practices and theory. Routledge advances in medical humanities. Abingdon: Routledge, 2022.
  17. Ward JW, Warren C. Silent victories: the history and practice of public health in twentieth century America. New York: New York: Oxford University Press, 2006.
  18. Whipple AC. ‘Into every home, into every body’: Organicism and anti-statism in the british anti-fluoridation movement, 1952–1960. 20th Century British History 2010; 21 (3): 330-49. doi:10.1093/tcbh/hwq016
  19. Zelko F. Optimizing nature: Invoking the “natural” in the struggle over water fluoridation. History of science 2019; 57 (4): 518–39. doi:10.1177/0073275318809764

Upptäck mer