Annons

Annons

Forskning 2022-10-26

Behandling med bensubstitut saknar effekt vid periimplantit

En studie har undersökt om kirurgisk behandling av periimplantit vinner på att kompletteras med att skadad benvävnad ersätts med bensubstitut. Till mångas förvåning är svaret på frågan ett tydligt nej.

Foto: Björn Klinge

Tilläggsbehandling med benersättningsmaterial vid kirurgisk behandling av peri­implantit har ingen effekt på hälsan i den periimplantära mjukvävnaden, visar studie.

Vid tandimplantat är inflammation i mjukvävnader runt implantatet en vanlig komplikation. Om processen påverkar benvävnaden och skadar fästet för implantatet talar man om periimplantit. Jan Derks och Tord Berglundh vid Sahlgrenska akademien i Göteborg har lett en studie som undersökt om kirurgisk behandling av sjukdomen vinner på att kompletteras med att skadad benvävnad ersätts med bensubstitutmaterial. Till mångas förvåning är svaret på frågan ett tydligt nej.

Tord Berglundh

– Periimplantit påminner lite om parodontit, berättar Tord Berglundh. Men inflammationen har ett större inslag av neutrofiler, och vävnaden omkring har mindre förmåga att kapsla in den. Periimplantit har därför en snabbare utveckling, vilket understryker behovet av kunskapsutveckling kring sjukdomen.

Traditionellt behandlas periimplantit genom att man mekaniskt avlägsnar den bakteriella biofilm som uppstått på implantatytor. Vid kirurgisk behandling har man även möjlighet att avlägsna den inflammerade mjukvävnadskomponenten från de angulära bendefekter som ofta omger drabbade implantat.

Frågan är nu om behandlingen vinner på att man dessutom ersätter försvunnen benvävnad med bensubstitut – antingen syntetiska material eller urkalkat material från djurben.

Jan Derks

– Det finns ett värde i att inkludera behandlare från flera länder i en sådan här studie. Det höjer validiteten och relevansen, förklarar Jan Derks. Därför engagerade vi mångåriga samarbetspartners i Spanien, Tyskland och Italien.

– Det primära utfall vi undersökte var minskade inflammationer i mjukvävnaden ett år efter ingreppet. Där kunde vi konstatera att behandlingsresultatet var väldigt bra i bägge grupperna, men att det inte blev bättre med benmaterial. Tilläggsbehandlingen hade alltså ingen effekt.

– Ett sekundärt utfall, fortsätter Jan Derks, var förändringar i mjukvävnadshöjden, det vill säga retraktion. Där kunde vi konstatera en statistiskt signifikant skillnad där mjukvävnaden inte drog sig tillbaka lika mycket i gruppen som fått benmaterial. Men skillnaden vi noterade var bara cirka 0,5 mm, och när vi frågade patienterna fanns ingen skillnad i hur nöjda de två grupperna var.

De två forskarna poängterar att studiens resultat nog i mångas ögon är förvånande, men att antalet deltagare i studien är stort – 138 patienter med sammanlagt 147 implantat – och att resultatet blev detsamma vid alla de sex centra där studien genomförts, trots möjliga skillnader i material, patientgrupper och övriga kliniska rutiner.

Upptäck mer