Ahmad Aghazadeh är specialist i parodontologi och disputerade den 26 november förra året på en avhandling om benersättning vid periimplantit med titeln ”Peri-implantitis: Riskfactors and outcome of reconstructive therapy”.
Det har rapporterats att ungefär 20 procent av satta implantat drabbas av periimplantit efter fem till tio år, vilket alltså är vart femte implantat. Som specialist träffar Ahmad Aghazadeh många av dessa patienter, som ofta är svåra att hjälpa.
– Icke-kirurgisk behandling av periimplantit är inte effektiv. Jag ville uppnå benregeneration men det fanns ingen tydlig metod eller behandlingsteknik. Jag fick kontakt med professor Stefan Rehnberg och bestämde mig för att börja forska kring detta, berättar Ahmad Aghazadeh som gick den nationella odontologiska forskarskolan 2015 och har varvat forskning och klinisk verksamhet.
Kirurgisk behandling av periimplantit
Målet med avhandlingen har varit att utvärdera utfallet av rekonstruktiv kirurgisk behandling av periimplantit, både på kort och lång sikt, och att undersöka om bendefektens utseende påverkar utfallet och vilka faktorer som ökar risken för periimplantit.
I studien, som är en randomiserad klinisk studie, ingår 45 patienter med sammanlagt 75 fixturer som genomgått kirurgisk behandling för att rekonstruera ben kring implantat. Patienterna var indelade i två randomiserade grupper, som antingen fick eget ben från till exempel hakspetsen eller ramus (autologt ben), eller pulvriserat kalvben (Bio-Oss) som benersättningsmedel i defekten. Kontroller utfördes efter två och sex veckor och därefter fick patienterna regelbunden stödbehandling under fem år.
– De fick optimal behandling, alltså maximalt vad man kan göra, förtydligar Ahmad Aghazadeh.
Ahmad Aghazadeh trodde själv att resultatet skulle bli bäst vid användning av patientens eget ben.
”Det kanske är bättre med en mindre operation, där man slipper ta ben från patienten.”
– Om man fick levande benceller, vore det inte bättre? Men det visade sig att det autologa benet resorberades och bennedbrytningen fortsatte i den gruppen, men inte i Bio-Oss-gruppen. Så det kanske är bättre med en mindre operation, där man slipper ta ben från patienten, och att använda Bio-Oss, tror han.
Eftersom biopsier inte var en del av avhandlingen vill han kalla benutfyllnaden för en rekonstruktiv behandling och inte regenerativ.
Risken för periimplantit
Det visade sig också att risken för periimplantit ökar om det finns parodontit eller hjärtkärlsjukdomar i grunden.
– Det kanske inte är lämpligt att extrahera tänder i alltför stor utsträckning på parodontitpatienter och tro att problemet är löst. Deras inflammationssvar består, och den tidigare benfästeförlusten kring naturliga tänder kan lika väl förekomma vid inopererade fixturer, resonerar Ahmad Aghazadeh.
Bendefekternas morfologi
Artikel tre i avhandlingen behandlar bendefekternas morfologi – två-, tre- eller fyrväggsdefekter – och betydelsen för utfallet av rekonstruktiva behandlingar.
– Ju bredare kristan är desto större är sannolikheten att man får tre- eller fyrväggsdefekter.
Värt att notera är att studierna är gjorda på ett svenskt material med svenskt försäkringssystem, som inte ersätter implantat som görs bara i front- och premolarområdet men inte i molarpartiet.
Kirurgisk periimplantitbehandling
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att man med kirurgisk periimplantitbehandling och disciplinerade stödbehandlingsprogram kan bibehålla resultatet i fem år. Behandlingsresultatet var begränsat för bägge grupperna. Men benutfyllnaden i Bio-Oss-gruppen var något bättre.
Vad är då ett lyckat resultat av periimplantitbehandling?
– Inga djupa fickor mer än 4 mm, ingen blödning och inget pus och ingen fortsatt progression av benförlust.
Benförlust i autologa gruppen
Vid femårsuppföljningen sågs fortsatt benutfyllnad i Bio-Oss-gruppen (+1,8 mm) men fortsatt benförlust i autologa gruppen (−0,7 mm).
En klinisk konsekvens av forskningen är att han numera alltid använder benersättningsmedel i vertikala bendefekter.
– De nationella riktlinjerna sätter prionivå nio på rekonstruktiv behandling, fortsatt forskning kanske kan bidra till att prionivån ändras.
Studier kring membran
Det finns också annan forskning som han tycker behövs:
– Det vore bra med mer forskning om benersättningsmaterial som har en klätterställningsfunktion och är både osseoinduktiv och osseokonduktiv, som både kan starta och leda benregeneration vidare. Studier kring membran är också intressant, till exempel långsam- och snabbresorberande membran.
Själv vill han gärna fortsätta forska men konstaterar att han som privatpraktiserande specialist befinner sig långt från den akademiska miljön vilket minskar möjligheterna.