Oväntat fort har Sverige hamnat i ett läge där vi saknar behöriga lärare till våra tandläkarutbildningar. Från att ha varit fyra lärosäten med gott om lärare och forskare har försämrade ekonomiska förutsättningar lett till neddragningar som nu är kännbara. Vid ingången till år 2020 hade vi 33 professorer vid de fyra lärosätena. Under året kommer fyra av dem att gå i pension och inom fem år har ytterligare 16 nått en ålder av 67 år. Totalt finns idag 110 lärare (64 kvinnor) med en medelålder på 57 år som avlagt doktorsexamen.
Dagens allvarliga läge beror främst på två saker. Den så kallade prislappen för odontologi har inte justerats på flera år och täcker inte kostnaderna i tandläkarutbildningen. Det har lett till besparingar och nedskärningar i bemanning under en rad av år. Därutöver har statsanslaget till universitetens forskning urholkats och det saknas riktade forskningsmedel till odontologin. Detta äventyrar tillgången till disputerade tandläkare och omöjliggör lärosätenas kompetensförsörjning.
Ofta börjar intresset för en lärarbana när tandläkare medverkar i den kliniska utbildningen som handledare. Men för att komma vidare och bli lärare behövs högskolepedagogisk utbildning, doktorandstudier för lektorat och ofta dessutom specialistutbildning. Detta tar tid. Lärosätena saknar det ekonomiska utrymme som krävs för att säkra kompetensförsörjning genom doktorandtjänster för att forskarutbilda blivande lärare. De har heller inte specialistutbildningstjänster. Vi har ett gemensamt intresse av att utbilda tandläkare, men lärosätena ges inte de förutsättningar som krävs.
Att utbilda tandläkare ställer höga krav på såväl lärosäte som universitetslärare. En viktig förutsättning inom akademisk utbildning är kravet på forskningsanknytning, något som UKÄ (Universitetskanslersämbetet) utvärderar när de granskar lärosätenas kvalitetssäkringsarbete. Kortfattat innebär det att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, att relevant forskning integreras i utbildningen och att studenterna tränas i vetenskapligt förhållningssätt, i att självständigt göra kritiska bedömningar samt i att formulera och lösa vetenskapliga problem. Förutsättning för detta är att all undervisning sker integrerat i en relevant och aktiv forskningsmiljö. Vidare att utbildningens upplägg i form av mål, kurser och pedagogik integrerar det vetenskapliga förhållningssättet och förstås inte minst att disputerade och forskningsaktiva lärare ansvarar för undervisningen. Om inte detta uppfylls riskerar tandläkarutbildningen att bli en hantverksutbildning vilket vore förödande.
Vi menar att det är hög tid att odontologin prioriteras när staten fördelar resurser till högre utbildning. Detta ligger i allas intresse, patienternas, tandläkarkårens, studenternas, vårdgivarnas, politikens med flera. För att säkerställa fortsatt utbildning av tandläkare behövs riktade insatser som:
- Höjning av prislapparna för odontologi så att kostnadstäckning möjliggörs
- Höjning av tandvårdsanslaget för att täcka kostnaden i kliniken vid utbildning av tandläkare
- Riktade forskningsanslag till området odontologi för att möjliggöra satsning på doktorandtjänster och basnivå inom forskning
- Återinrättande av ett eget forskningsområde för odontologi vid Vetenskapsrådet.
Gunilla Klingberg, dekan, professor vid Malmö universitet
Peter Lingström, prefekt, professor vid Göteborgs universitet
Mats Trulsson, prefekt, professor vid Karolinska Institutet
Anders Wänman, prefekt, professor vid Umeå universitet
