Tandvården har en viktig roll i äldreomsorgen och måste ta ett ansvar för de sjukaste äldre. För detta behövs hemtandvård som ett komplement. Men i vilken omfattning hemtandvård tillåts varierar stort i landstingen/regionerna. Här behövs tydligare styrning.
I artikeln ”Nya krav när patienterna blir äldre” (TLT nr 1 2015) föreslår geriatrikprofessor Yngve Gustafson fler mobila tandvårdsutrustningar på landets äldreboenden. Den äldre befolkningen växer och trots att fler går en frisk ålderdom till mötes har många äldre ett omfattande omsorgsbehov.
”I dag har äldre i livets slutskede i genomsnitt femton tänder kvar.”
När sjuklighet och omsorgsbehov ökar tappar många sina regelbundna kontakter med tandvården, vilket i kombination med omfattande medicinering ofta leder till att munhälsan försämras avsevärt på kort tid.
I dag har äldre i livets slutskede (85 år och äldre) i genomsnitt femton tänder kvar. Karies förekommer i mycket stor omfattning och utgör ett stort hälsoproblem.
Fastsittande konstruktioner som broar och implantat ställer krav på en fungerande daglig munvård och regelbundna tandvårdskontakter. I vetenskapliga studier ses starka samband mellan bristande munvård hos omsorgsberoende äldre och komplikationer i allmänhälsan, såsom vårdrelaterad lunginflammation, ofta med dödligt utfall.
Enligt Tandvårdslagen (1999) ska de som har ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser erbjudas nödvändig tandvård enligt hälso- och sjukvårdens avgift för öppenvård.
Nödvändig tandvård innefattar basal tandvård med målet att uppnå smärt- och infektionsfrihet, samt kunna tillgodogöra sig föda och bibehålla ett acceptabelt utseende. Vårdformen hemtandvård kan liknas vid hemsjukvårdsverksamhet – de sjukaste äldre slipper besvärliga transporter till en klinik.
”Paradoxalt nog har hemtandvården … blivit föremål för de mest omfattande begränsningarna i vilka åtgärder som är ersättningsberättigade.”
Sveriges landsting och regioner fördelar de statliga medlen för nödvändig tandvård. Det saknas dock ett statligt regelverk för vad som får utföras utan särskild förhandsprövning och variationerna mellan landstingen är stora. Paradoxalt nog har hemtandvården, där patienterna ofta saknar andra möjligheter till tandvård, blivit föremål för de mest omfattande begränsningarna i vilka åtgärder som är ersättningsberättigade.
Ett exempel är att ett par landsting beslutat att även om en fyllning omfattar två eller fler av tandens ytor, ersätts endast för en. Vi finner det vårdetiskt diskutabelt och utför därför tandfyllningar utan full ersättning. Liknande begränsningar inskränker även omfattningen av tandhygienistvård, som behövs för att bibehålla en adekvat munhälsa samt behandla sjukdomar i munhålan för de sjukaste äldre.
Begränsade möjligheter till hemtandvård medför att patientsäkerheten riskeras i form av utebliven vård, för dem som inte kan ta sig till en tandvårdsklinik.
”Vi vill ta ansvar och hjälpa landstingen.”
En analys från Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi vid Institutionen för Medicin och Hälsa, Linköpings universitet, visar att hemtandvård är kostnadsbesparande, då färdtjänstkostnader och kostnader för medföljande kan undvikas. Men då detta gynnar kommunerna saknas ekonomiska incitament för landstingen att stödja hemtandvård som vårdform.
Socialstyrelsen och politikerna måste ställa krav på att landstingen håller sig till tandvårdsreformens intention, att erbjuda de sjukaste äldre en adekvat tandvård under deras sista år.
Hemtandvård är en viktig del av lösningen.
Vi vill ta ansvar och hjälpa landstingen. Landstingen i sin tur måste ta sitt ansvar och praktisera en tillåtande inställning till hemtandvård.
Petteri Sjögren,
leg tandläkare, med dr, odontologisk chef, Oral Care AB
Niclas Palmstierna,
vd, Oral Care AB