Här får de mest utsatta hjälp

Det myllrar på mottagningen. Snabba samtal och frågor: Slänga eller spara? Skicka till någon annan? Prasslande auto­klav­påsar, slammer i lådor. Det är fullt med personal och en känsla av effektivitet hänger i luften. Det är städdag hos Munter tandvård, och inga patienter syns till.

Normalt är det dock fullbokat hos de två tandläkarna och åtta hygienisterna. Patienterna här har två saker gemensamt: De har ekonomiska bekymmer och har ofta inte varit hos tandläkaren på länge.
– Den dåliga ekonomin är ofta symptom på något annat, till exempel psykisk ohälsa, missbruk, eller kvinnor som blivit misshandlade, säger John Bark­senius, tandläkare och grundare av kliniken, samtidigt som han sorterar implantatverktyg.
Han talar mycket snabbt. Men när han återberättar patient­ernas historier saktar han in. I tandläkarstolen berättar många, även om han inte frågar. Det kan handla om missbruk, trasiga uppväxter, våldtäkt och misshandel.
– Jag måste hålla lite distans för att inte själv gå under, och jag träffar också en psykolog för att bearbeta det jag får höra.

Patienterna oftare utsatta

Han har några gånger blivit hotad, men säger att det oftare är patienterna som är utsatta än personalen.
– Våra patienter är en väldigt heterogen grupp, och det krävs att man känner in den person man har framför sig, eftersom man behöver bemöta dem väldigt olika.
John Barksenius engagemang för utsatta människor ­springer delvis ur hans kristna tro och grundempati.
– Jag tycker om mina patienter. De är trevliga människor. De har hamnat fel, men de är ­oftast glada och vänliga.

”Vi kan till exempel hjälpa någon att gå från att ha fem tänder, som alla är svarta, till att de kan le.”

Han började arbeta som tandläkare på pappans klinik ­efter examen 2009 och inriktade sig på socialt utsatta människor för att få erfarenhet, och för att ”de som inte har tänder behöver tänder”.
– Man ger dem ett liv tillbaka. Vi kan till exempel hjälpa någon att gå från att ha fem tänder, som alla är svarta, till att de kan le. De kan träffa en partner, söka jobb, träffa sina barn. Och få i sig mat.
I stället för att nischa sig inom någon gren av tandvården har mottagningen en nischmålgrupp: 95 procent av patienterna på mottagningen är fattiga. Att arbeta med andra typer av patienter är inte ett alternativ för John Barksenius. Det är här han vill vara. Där det känns att han gör skillnad.

Som ringar på vattnet

– Det är roligt när någon tidigare patient kommer förbi med en vän som behöver hjälp. Det sprider sig som ringar på vattnet att vi finns, så patienttillströmningen är inget problem.
Patienterna kommer också via beroendemottagningar, skyddade eller drogfria boenden eller via kyrkan. De har ofta ett stort vårdbehov och svåra psykologiska situationer. Men den största utmaningen på kliniken är att få dem att sköta sina tänder, och till exempel sluta röka eller dricka stora mängder ­coca-cola. Därför har mottagningen många tandhygienister anställda.
För John Barksenius personligen är det de jättesvåra fallen som är utmaningen. Där han inte kan hjälpa, eller där det blir alltför dyrt. Den andra tand­läkaren på kliniken är endodontist och de skickar vissa andra specialistfall externt.

Numret till kvinnojouren

– Jag tycker också det är svårt när jag misstänker att någon har blivit slagen. Tänderna kanske har gått i nekros på grund av långvarig misshandel, eller patienten kan ha beröringsskräck. Jag brukar säga ”Jag tror att du är misshandlad, men kommer inte säga mer om det nu” och lämna numret till kvinnojouren.
Eftersom den allra största delen av patienterna inte har råd att betala för sin behandling hjälper kliniken dem att söka medel. Ibland kan anhöriga gå in och betala. Det finns också en möjlighet att få pengar från social­tjänsten, och för den som har kronofogdeutmätning av sin lön hjälper kliniken till med ett intyg till kronofogdehandläggaren.

Betalar portot

– Vi hjälper också patienterna med administrationen för att söka pengar för tandvård från stiftelser. Ibland betalar vi också portot för att de ska kunna skicka in ansökan, eller bussbiljetten för att de ska kunna komma hit.
För att få stöd från stiftelser måste man dock ha ganska låg inkomst. Kliniken erbjuder därför i sista hand patienterna att betala av sin räkning under en ganska lång tid.
– Det kan man alltid göra. Fler mottagningar borde kunna tillhandahålla en avbetalningsplan med lång löptid. En del patienter får man påminna och för andra får man minska avbetalningstakten.