Annons

Annons

”Otillfredsställande att man ägnar sig åt annat än tandvård”

Som socialminister är Jakob Forssmed (KD) högsta ansvarig för tandvården i Sverige. Tandläkartidningen frågade ministern hur han vill lösa den ojämna tillgången på tandläkare i landet.

Genom att koppla den nationella riskbedömningsmodellen till tandvårdsstödet vill socialminister Jakob Forssmed (KD) omfördela resurserna inom tandvården.

Foto: Regeringskansliet

Tandläkarbristen är främst en fråga för regionerna, enligt socialminister Jakob Forssmed. Det är regionerna som har ansvaret för tandvården och därmed huvudansvaret för att lösa problemet. Jakob Forssmed pekar bland annat på möjligheten för regionerna att teckna avtal med privata tandvårdsgivare. Samtidigt öppnar han upp för att det kan behövas åtgärder från statens sida.

Som en del i Tidöavtalet utreder nu regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, en hel eller delvis statlig styrning av hälso- och sjukvården och tandvården.

– Vi har en ojämlik tillgång till vård och omsorg och tandvård i Sverige, och där vi vill se om en huvudmannaskapsförändring är en del i en lösning för att få större jämlikhet över landet, säger ­Jakob Forssmed.

Så tandvården kan bli mer statligt styrd?

– Ja. Det ingår i utredningen att ha med tandvårdsperspektivet.

Från och med nästa år sänks också åldersgränsen för fri tandvård från 23 år till 19 år, för att frigöra resurser. Men det ­Jakob Forssmed sätter högst tilltro till är den nationella riskbedömningsmodellen, som Socialstyrelsen och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) nyligen presenterade sina första rapporter om.

– I dem bekräftas att i grunden friska patienter, med god munhälsa, kallas och går oftare till tandläkaren än vad de behöver, medan de med sämre munhälsa kallas för sällan. När vi har knappa resurser på olika håll behöver vi försöka vrida om den mixen så att vi träffar rätt med de resurser vi har.

"Vill man vara med i tandvårdsstödssystemet behöver man använda sig av ett riskbedömningsinstrument."

Även om det inte finns något färdigt förslag ännu ser Jakob Forssmed en given koppling till tandvårdens ersättningssystem.

– Min tanke med ett nationellt riskbedömningsinstrument är att koppla det till tandvårdsstödet. Vill man vara med i tandvårdsstödssystemet och få del av det behöver man använda sig av ett sådant här riskbedömningsinstrument.

Folktandvårdsföreträdare i Norrlandsregionerna efterlyser att privattandvården i större utsträckning delar på ansvaret och bördan för tandhälsan i landet. I dag är en övervikt av tandläkarna etablerade i storstäder.

Hur ska riskbedömningsmodellen få fler tandläkare till norr och glesbygd?

– I grunden är det förstås en fråga för regionerna att skapa så pass bra villkor att det fungerar med etablering där. Men det är viktigt att vi ser till att utnyttja kapaciteten där den behövs.

Var står du när det gäller den fria etableringsrätten?

– I grunden tycker jag att vi ska behålla en stor frihet när det gäller etablering och vara försiktiga med att detaljreglera det. Men vi måste förstås fundera på hur vi styr systemet kring detta. Det är otillfredsställande som det är nu, och vi vill se över det så att vi får en jämlik och bättre tillgång till tandvård över landet.

I dag ingår inte behovs- och solidaritetsprincipen i tandvårdslagen. Bör den skrivas in där?

– Det är ingen frågeställning vi arbetar med för tillfället, men att koppla riskbedömningsmodellen till möjligheten att vara med i ersättningssystemet är ett sätt att försöka etablera principen också i den privata tandvården.

Tandläkarutbildningen är en av de dyraste utbildningarna. Samtidigt har vi en ojämlik tandvård i landet. Får staten ut det man betalar för?

– Det tycker jag, i mångt och mycket. Men samtidigt har produktionen kopplad till det statliga tandvårdsstödet i privat tandvårdssektor sjunkit de senaste åren. Det har inte blivit färre tandläkare, så det innebär att man gör något annat i stället.

Vad skulle det vara?

– Det är svårt att veta exakt, men ett av skälen skulle kunna vara att man ägnar sig mer åt skönhetsbehand­lingar och botox-injektioner, och mindre åt tandvårdsverksamhet.

Vad tänker du om det?

– Det är klart att det är otillfredsställande att vi har en brist på tandläkare i vissa delar av Sverige och ett behov av att utföra mer tandvård på sina platser, men att de som är utbildade för det ägnar sig åt annat. Det behöver vi analysera och fundera på om det finns något sätt att komma till rätta med.

– Grundfrågan man behöver ställa sig är: Jag är utbildad för att hjälpa människor med tandproblem – ska jag då ägna mig åt skönhetsingrepp och botox-injektioner? Jag tycker inte det.

Upptäck mer