Inom nutida tysk medicinhistorisk forskning har ingen period tillägnats så mycket uppmärksamhet som den nationalsocialistiska (nazistiska) perioden 1933–1945. Tyngdpunkter i forskningen sedan 1980-talet fram till i dag har varit det här:
- Analysera hur de medicinska organisationerna likriktades politiskt och hur de behandlade judiska och politiskt oliktänkande medlemmar.
- Visa hur så kallad rashygien tog sig uttryck i politiska åtgärder som tvångssteriliseringar och eutanasi.
- Kartlägga människoexperiment i koncentrationsläger och på psykiatriska kliniker.
- Påvisa hur medicinsk forskning vid universitet och stora forskningscentra, till exempel Robert-Kochinstitutet, bedrevs under perioden.
- Skriva vetenskapliga biografier om förövare och offer inom medicinen.
Sedan millennieskiftet har ytterligare ett fält lagts till, nämligen att studera på vilka sätt nationella medicinska sällskap (Fachgesellschaften) stöttade de nazistiska idéerna. Under de senaste åren har därför böcker och åtskilliga artiklar i facktidskrifter publicerats om hur tyska neurologer, kirurger, kardiologer och patologer med flera rättade in sig i leden. Även tandläkare under nazitiden har studerats i ett aktuellt projekt initierat av det tyska tandläkarförbundet Deutsche Gesellschaft für Zahn-, Mund- und Kieferheilkunde (DGZMK) och Kassenzahnärztliche Bundesvereinigung. Studien har genomförts som ett samarbete mellan universiteten i Aachen, under ledning av Dominik Groß, och i Düsseldorf, under ledning av Matthis Krischel.
Mot bakgrund av att nära varannan tysk läkare var medlem i nazistpartiet NSDAP eller i direkt partianslutna organisationer är det inte överraskande att partiet också hade ett starkt stöd bland tandläkarna. I en serie av biografiska studier har forskargrupperna kring Groß och Krischel visat att runt 11 000 tandläkare arbetade i Tyskland 1 januari 1934, varav cirka 1 000 klassificerades som judar av naziregimen. Ur den senare gruppen kunde två tredjedelar fly landet, de flesta till USA, Storbritannien eller Palestina och bara enstaka till Sverige. En stor del av dem som var kvar i Tyskland när kriget började 1939 deporterades till koncentrationsläger och mördades under Förintelsen. Dessutom har forskningsteamet i Aachen visat att drygt 300 tyska tandläkare var medlemmar i Waffen-SS, men att långt fler stöttade regimens politik aktivt. Bland dessa fanns Carl Röse, som för sin kariesforskning nominerades till Nobelpriset, vilket framgår i en artikel i British Dental Journal.
Efter kriget kunde åtskilliga av tandläkarna som arbetat för nazistpartiets intressen fortsätta sitt arbete som tandläkare utan större svårigheter.
Det finns sedan tidigare en riklig vetenskaplig litteratur som handlar om läkare, och således nu också om tandläkare, och förhållandet till nazimedicinen. Om forskningen initialt var en tysk angelägenhet, publiceras nu allt fler internationella studier i ämnet.
Men hur såg kontakterna ut mellan svenska och tyska tandläkare under 30- och 40-talen?
Att intresset för tysk medicin var utbrett i Sverige under den tiden är i sig inte märkligt. Sedan sekler har svenska naturvetare och medicinare influerats av framsteg i Tyskland. Även under 1900-talets första hälft reste många svenska tandläkare och läkare till Tyskland på studieresor och skrev sina vetenskapliga artiklar och avhandlingar på tyska. Om denna period utmärktes av beundran för tysk vetenskap, skulle relationen förändras i grunden på bara några decennier. I Sverige innebar detta att vetenskapsspråket abrupt skiftade från tyska till engelska.
”Grovt skattat var minst 7 procent av tandläkarkåren medlemmar i någon av dessa organisationer.”
Vad gäller kontakterna mellan det tyska tandläkarförbundet DGZMK och de svenska tandläkarorganisationerna Sveriges Tandläkare-Förbund och Svenska Tandläkare-Sällskapet under perioden 1933–45 finns inget tidigare beskrivet i vare sig forsknings- eller populärlitteraturen. Vi har därför gått igenom Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning (STFT) och Svensk Tandläkare Tidskrift (STT) från perioden. Vi har också gått igenom medlemsregister från Riksarkivet, där yrkesbeteckningar angivits, i några av de organisationer och partier som var positiva till det nationalsocialistiska Tyskland för att skaffa oss en uppfattning om svenska tandläkares ideologiska tillhörighet. Bland dessa organisationer fanns Riksföreningen Sverige Tyskland (RST) som grundades 1937 för stöd åt det ”nya Tyskland”. Likaså Svensk Opposition (SO), som grundades 1941 av den svenske fascistledaren och antisemiten Per Engdahl.
Grovt skattat var minst 7 procent av tandläkarkåren medlemmar i någon av dessa organisationer (av 2 350 registrerade tandläkare 1940). Flera ledande medlemmar i de svenska tandläkarorganisationerna var medlemmar i bland annat RST och SO. Exempelvis var ordföranden för Tandläkare-Förbundet 1939–41, därefter vice ordförande 1941–45, medlem i båda organisationerna.
Förföljelsen av politiska motståndare och judar började tämligen omgående i Tyskland efter det nationalsocialistiska maktövertagandet i januari 1933. Judiska tandläkare belades med yrkesförbud, de fick inte kalla sig för tandläkare längre utan för tandbehandlare och fick då enbart ha judiska patienter. En antal tandläkare lämnade Tyskland och fick asyl i andra länder, varav några i Sverige. Förföljelserna stegrades och efter novemberpogromerna 1938 var det ytterligare judiska tandläkare som försökte lämna landet, men nu var det svårare både att få utresetillstånd och asyl i andra länder, även i Sverige.
Under vårvintern 1939 organiserades studentprotester i Stockholm, Uppsala och Lund mot ”judeimporten” av judiska läkare, tandläkare och apotekare som sökt asyl i Sverige. I Stockholm, där en demonstration anordnades av det nazistiska Svensk-Socialistiska Studentförbundet, deltog ordföranden i Tandläkarinstitutets studentkår som talare på efterföljande möte där man krävde ”att nu och för all framtid ifrågavarande yrken förbehållas svenska studenter”. Vid genomläsning av de svenska tandläkartidskrifterna fann vi ingen artikel, eller ens notis, om förföljelsen av judiska tandläkare i Tyskland – inte heller några synpunkter på studentmötet i Stockholm. Tandläkare-Förbundets arbetsutskott avslog regelbundet, vid kontakter med Medicinalstyrelsen, att judiska tandläkare skulle få arbetstillstånd. Detsamma gällde ”icke-ariska tyska tandtekniker”.
Det fanns under perioden 1933–45 ett fortsatt utbyte mellan de svenska tandläkarorganisationerna och den tyska nazistiska motsvarigheten. Redan två månader efter maktövertagandet, i mars 1933, utsågs tandläkaren och den övertygade nazisten Ernst Stuck till ordförande för de tyska tandläkarna, och förbundet genomgick en nazifieringsprocess.
I november 1935 deltog Reichszahnärzteführer Ernst Stuck tillsammans med ytterligare tyska tandläkare, bland andra professor Hermann Euler från Breslau, vid Svenska Tandläkare-Sällskapets kongress och 75-årsjubileum i Stockholm. Efter kongressen presenterades Stucks kongresstal i en sex sidor lång text på tyska i STT. 1936 invaldes både Ernst Stuck och Hermann Euler som korresponderande medlemmar i Svenska Tandläkare-Sällskapet. Hermann Euler var dekanus vid Medicinska fakulteten i Breslau och ansvarig för omfattande utrensningar av judiska lärare vid fakulteten under perioden 1934–36. I STFT från den 1 april 1942 finns en rapport från en resa till Berlin av Olof Norberg, ordförande i Tandläkare-Sällskapet 1943–45, som blivit inbjuden av Ernst Stuck till ”Akademie für zahnärztliche Fortbildung” i syfte ”att hålla ett föredrag efter eget val”. I rapporten skildras ett mycket nära samarbete och umgänge med Ernst Stuck, och dessutom framställs livet i krigets Berlin i en positiv dager.
Den ideologiska omskolningen av de tyska läkarna och tandläkarna var viktig för den nazistiska regimen. Den viktigaste uppgiften var inte längre att tillämpa den hippokratiska eden utan nu gällde i stället devisen ”rädda den ariska rasen”. 1935 grundades därför Ärzteführerschuhle Alt Rehse, norr om Berlin, där kurser i nationalsocialistisk ideologi anordnades för läkare, tandläkare, barnmorskor och apotekare med ledande nazister som lärare. Rektor för skolan var läkaren och SS-officeren Hans Deuschl.
Den 5–9 oktober 1938 höll DGZMK sin nionde kongress i Berlin. Svenska Tandläkare-Sällskapet var inbjudet att delta på kongressen och hade utsett Thure Brandrup-Wognsen, ordförande i Sällskapet 1938–41 och 45–47, som sin representant. I STT finns en längre rapport från mötet där även Brandrup-Wognsen beskriver ett möte med Ernst Stuck och utländska delegater, men än mer intressant är att han dessutom i samband med kongressen besöker Ärzteführerschule Alt Rehse och dess ledare Hans Deuschl – mötet finns dokumenterat i dennes bevarade gästbok.
Trots motståndet från Tandläkare-Förbundet fick en del tysk-judiska tandläkare uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Däribland Eugen Zippert och Simon Kiwi från Berlin, som kom till Stockholm 1939, samt Jenny Cohen från Westfalen. Den sistnämnda ankom 1937 till Stockholm som både judisk och politisk flykting och fick uppehålls- men inte arbetstillstånd som tandläkare. Hon försörjde sig i stället som hembiträde och städerska fram till 1942. Då fick Jenny Cohen slutligen arbetstillstånd och anställning som tandläkare vid folktandvårdskliniken i Färila i Hälsingland. Där stannade hon till 1947, varefter hon återvände till Tyskland.
Liksom det tyska tandläkarförbundet och tyska tandläkare har engagerat sig i att forska kring den egna professionen under nazitiden, önskar vi att i samarbete med svenska tandläkare vidare studera förbindelserna mellan Sverige och Tyskland 1933–45. Vi är övertygade om att ett sådant projekt dels kan ge värdefulla insikter i hur totalitära stater försöker stärka vetenskapliga förbindelser med svenska tandläkare, dels bidra till rekommendationer om hur enskilda tandläkare och organisationer bör hantera samarbeten med diktaturer i dag och framöver.
Nils Hansson, docent, Institutionen för medicinens historia, teori och etik, Heinrich-Heine-universitetet, Düsseldorf, Tyskland.
E-post: nils.hansson@hhu.de
Göran Bergkvist, odont dr, affilierad Enheten för medicinens historia, Lunds universitet, Sverige.
E-post: goran.bergkvist@telia.com
