Organiserat kaos i Kabul
Tandläkarstudent Hawa till vänster, skribenten själv till höger. Slöjan är en norm för kvinnor, även gäststudenter.

Organiserat kaos i Kabul

15 aug 2013
Dela artikeln
Överförskrivning av antibiotika, brister i hygien och bemötande. Men även gästfrihet och stark vilja att utvecklas. Det mötte studenten Elaha Shaur från Göteborg när hon besökte tandläkarskolan i Afghanistans huvudstad Kabul i somras. Här är hennes berättelse.

När jag är i Afghanistan för att hälsa på släkt och vänner vill jag gärna passa på att besöka tandläkarskolan i Kabul, för att jämföra utbildningen i Afghanistan med den i Sverige. Till min stora glädje får jag följa med en familjevän, som är lärare på studentkliniken i Kabul, till universitetet under mina två sista veckor i landet. Jag får delta i undervisningen och engagera mig i patientbehandlingar tillsammans med skolans elever.

[slideshow]

Vid första anblicken av universitetet ser det rent och modernt ut. I början är jag imponerad av de tomma behandlingsrummen med hela och fräscha unitar, men så snart patienterna börjar fylla stolarna ser jag ett organiserat kaos runt mig. Rutinerna skiljer sig oerhört mycket från det jag är van vid och varje dag upplever jag en eller annan kulturkrock. Men så småningom anpassar jag mig till det nya.

Utbildningen i Kabul är inte lik den i Göteborg, varken vad gäller det praktiska arbetet på kliniken eller det teoretiska. I Kabul är utbildningen sex år lång och det första året ses mer som ett förberedelseår inför kommande studier där eleverna enbart läser fysik, kemi och biologi. Sista året består helt och hållet av patientbehandlingar på studentkliniken.

Studenterna tar mycket eget ansvar. De är vana att arbeta självständigt och får inte mycket handledning av lärarna. Det är inte alltid någon som kontrollerar resultatet av deras arbete innan de skickar hem sina patienter. Det beror dels på stor lärarbrist, men även på tidsbrist. Vissa av patienterna som väntar i de överfulla väntrummen har tagit sig långa vägar ner från bergen för att få vård. De vill inte återvända utan att ha fått behandling.

Tvättar av engångshandskarna

Afghaner är gästvänliga. Så trots en tydlig hierarki på kliniken behandlas jag som en hedersgäst. Det händer att jag bryter mot oskrivna regler, men jag blir aldrig tillrättavisad.
I början byter jag till exempel handskar och munskydd efter varje patient. Ingen annan gör det. Efter ett tag lär jag mig att avstå, eftersom det ses som slöseri när det är brist på det mesta i studentkliniken. Mellan varje ny patient tvättar jag av mina engångshandskar. Samtidigt är jag medveten om att skyddsbarriären är bruten och att handskarna kan vara potentiella smittbärare.

Ingen patient som söker sig till tandläkarskolan behöver uppge om de bär på någon blodsmitta. Männi-skorna som kommer till kliniken vet att behandlingen är kostnadsfri och de tillhör oftast de socioekonomiskt mest utsatta grupperna. Därmed har de även sämst munhälsa. Här, där malaria, hepatit, tuberkulos samt tyfoid är förekommande, kan man misstänka att en eller annan patient bär på någon smitta. Inombords tackar jag Akademihälsan för att jag åtminstone har skydd mot hepatit.

Under min egen utbildning har jag fått lära hur viktigt det är med restriktiv förskrivning av antibiotika, för att motverka ökande problem med antibiotikaresistens.

Detta verkar inte bekymra någon i Kabul. Här ordineras amoxicillin i profylaktiskt syfte till alla patienter vid extraktion och omfattande depuration. Antibiotika skrivs generöst ut till helt friska patienter och det finns ingen oro för att tandläkarna står för en så stor del av förskrivningen.

En annan märkbar skillnad är patientbemötandet, som jag förfäras över. Patienterna tilltalas med en väldigt auktoritär ton. Vården utförs oftast inte i samråd med patienten, utan ges mer som en befallning. En del kommer till kliniken med akuta besvär och det enda de önskar är att lindra smärtan så fort som möjligt genom extraktion, trots att tänderna går att rädda. De blir visserligen informerade om konsekvenserna men vill inte ändra sitt beslut. Patienter som har någon form av personlig relation till vårdgivaren visar man dock omtanke om. De får komma före i behandlingskön och tilltalas mer respektfullt.

Strömavbrott i några timmar

Utbildningen i Sverige lär oss hur viktigt det är med en ordentlig anamnes och terapiplan innan påbörjad behandling. Vi inser vikten av att tänka långsiktigt, medan det på tandläkarskolan i Kabul mer handlar om att lösa problem för stunden.

En av dagarna har vi strömavbrott i några timmar och därmed fungerar inte heller unitarna. Jag svettas under min vita rock och patienten under sin burka. Vi önskar nog båda att luftkonditioneringen ska börja fungera igen då temperaturen de flesta dagar överstiger 35 grader.

Universitetets resurser är begränsade och det finns otillräckligt med verktyg och instrument på kliniken för att utföra vissa ingrepp.  Ibland är personalen duktig med att komma på provisoriska lösningar, bland annat käkkirurgen som har bred kompetens och mycket erfarenhet av krigsskador. Jag auskulterar när han undersöker en ung man med ansiktstrauma. Han har ramlat ner från en mur och har först en vecka efter händelsen sökt hjälp. Patienten är i behov av maxillofacial kirurgi, men avdelningen saknar verktyg för operationen. Käkkirurgen tillkallar då skolans vaktmästare och ritar upp en bild på hur han vill ha en luxator böjd med en krok, så att han ska kunna använda den för att dra tillbaka maxillan på plats.

Utbildning och utveckling

Efter att ha följt med i en utbildning som bedrivs i ett av världens fattigaste länder vore det konstigt att inte känna sig bortskämd när man kommer hem igen.

Universitetet i Kabul är i behov av hjälp, inte bara ekonomiskt stöd utan även med att utbilda och utveckla personalen. Detta skulle kunna ske i form av erfarenhetsutbyte med kolleger från andra universitet i världen, exempelvis Sverige.

För även om skolans ekonomiska resurser är extremt begränsade, sätter det inte stopp för viljan hos personal och elever att utvecklas. De visade stort intresse för min utbildning på Odontologen och ville gärna veta vad de kunde göra för att förbättra sin egen.

Foton/Illustrationer: Text och foto: Elaha Shaur

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch