Roboten som känner smärta
Roboten Showa Hanako 2:s tänder kan tas ut efter behandling. Behandlingens kvalitet utvärderas i en laserskanner.

Roboten som känner smärta

26 sep 2013
Dela artikeln
I Tokyo lär sig studenter att laga tänderna på en robot.
»Den gör mig nervös och det känns verkligt«, säger tandläkarstudenten Risa Gokan.
Hon tycker att det är säkrare att träna på roboten Hanako som känner smärta och gör plötsliga rörelser, innan hon börjar med egna patienter.

TOKYO: »God dag. Vad har du för problem?«, frågar tandläkarstudenten Risa Gokan, 23, sin patient för dagen.

»Jag har ont i tanden i vänster sida av käken«, säger Showa Hanako 2 och blinkar.

Hon har brunt hår och silikonhy och ligger i en stol i källaren på tandläkarutbildningen vid Showa universitetet i södra Tokyo. Huden är utvecklad av sexleksaksbolaget Orient Industry och konversationsförmågan genom taligenkänningsteknologi. Hanako är en robot.

»Åh, jag förstår. Då ska jag ta och kika på tänderna«, säger Risa Gokan.

[slideshow]

Förutom att ta anamnes på roboten, så kan Risa även få feedback på sin behandling av Hanako, som har sensorer och kan reagera på smärta. Plötsligt vrider Hanako på huvudet och hostar och då gäller det att vara beredd och inte råka skada henne i munnen. Det går också att känna Hanakos puls, och hon kan få lågt blodtryck och svimma. Just i dag sitter en praktiklärare en meter bort bakom en skärm och rattar Hanakos rörelser, men roboten kan även sättas på autopilot för att spara på personalresurser.

Får samarbeta

Risa Gokan visste inte att det skulle finnas en robot på Showa universitetets tandläkarprogram när hon antogs, men däremot kände hon till att hela första året på utbildningen läses på ett internat vid foten av berget Fuji. Där får studenterna vid de olika medicinska utbildningarna lära känna varandra, och inte bara det, de får börja samarbeta på en gång. Studenterna använder problembaserat lärande och då i mindre grupper, där även läkar- och apotekarstudenter ingår. Det var just det multidisciplinära förhållningssättet som lockade Risa till utbildningen.

Nu är hon nästan klar, och under sjätte och sista året har hon fått öva sig på Hanako varannan vecka.

»Jag tycker att det är väldigt användbart att roboten svarar när jag pratar med den, att det finns en respons«, säger hon.

Risas kursare Masakazu Kunitachi, 30, en blyg kille med rakt hår och tandställning, tycker att det bästa med roboten är att han fått träna sig på oförutsägbara situationer, inte minst oförutsedda rörelser.

»Jag blev förvånad när jag opererade på roboten och den sa att den kände sig illamående. Jag var tvungen att avbryta operationen«, minns han.

Annars har de även dockor som de övar sig på, med silikonhud runt munnen och en ny radda tänder som sätts in till varje tillfälle.

»Det är mycket enklare med dockan, den har vidöppen mun och rör sig inte«, säger Masakazu.

Hela de tre första åren av utbildningen är teoretiska och sedan börjar studenterna öva sig praktiskt. Femte året får de assistera tandläkare under kliniska placeringar och för att få gå vidare till sista året måste studenterna klara ett praktiskt test med Hanako som patient.

Farliga situationer

Det var just på grund av en allvarlig olycka, där en nyutexaminerad tandläkarstudent råkade skada en patients ansikte, som professor Maki Kotaro först fick idén till Hanako.

»Vi saknade redskap för att lära studenterna att hantera farliga situationer«, förklarar han och fortsätter:

»Om du vill bli en pilot lär du dig på sofistikerade simulatorer. Men på våra medicinska utbildningar sa vi åt studenterna att öva på patienterna.«

Att träna på sina kursare går förstås i viss utsträckning, men inte alla studenter vill vara försökskaniner.

Då uppfann han Marilyn Monroe. Ja, så hette den första roboten 2001, som var blond.

»Vi fick forskningsanslag från det japanska utbildningsdepartementet, och de flesta kommittémedlemmarna var äldre herrar. Marilyn Monroe var ett smart namnval för att få forskningspengarna«, skrattar Kotaro.

Sedan dess har han hunnit med två ytterligare modeller innan dagens Showa Hanako 2.

En var så avancerad att den kostade »motsvarande tre Mercedes« eller två miljoner kronor, och drog alldeles för mycket batterier. Den till och med blödde om man skar den i tandköttet och hade en kamera i ögonen.

Batteri för en dag

Nuvarande Hanako 2 kostar 680 000 kronor och finns än så länge bara i tre exemplar: två är här på Showa universitetet och en tredje har köpts av Saudiarabien. Batteriet håller en hel dag.

»De farliga situationerna uppstår vid plötsliga rörelser och då är den viktigaste läxan att sluta borra. Att få studenterna att slå av borrpedalen är mitt viktigaste syfte med hela roboten«, säger Kotaro.

Det näst viktigaste är att utvärdera behandlingen. Varje tandkäke som studenterna övar på tas ut efter provbehandling och skannas i en tredimensionell laserskanner.
I framtiden vill professor Kotaro att roboten ska kunna användas även för att ge studenterna återkoppling om deras diagnostiska förmåga och behandlingsval.
Men då kommer redan Risa Gokan att vara färdig, och i färd med att jobba på sin dröm.

»Jag vill göra japanska leenden vackrare.«

ROBOTEN

Roboten används för följande behandlingar:
Preparera tänder.
Hantering av medicinska krissituationer, så som chock och hyperventilering.
Att sätta in och ta ut tandställningar.
Dessutom gör roboten plötsliga rörelser och lär även studenterna att inte komma åt patientens bröst av misstag.
Roboten har naturlig storlek och totalt tio leder i tungan, nacken, ögonen, ögonlocken och armarna för att kunna röra sig. Skinnet, tungan och andra mjuka vävnader är gjorda av silikon. Den utsöndrar saliv.
Röstigenkänningssystemet RayTron gör att roboten hör vad studenterna säger, även när de bär munskydd. Roboten kräks om studenten kommer åt dess gomspene. Roboten kan gå på autopilot eller styras genom en skärm.

Roboten tillverkas av Showa universitetet i samarbete med robotbolaget Tmsuk. www.tmsuk.co.jp/english/robots.html
Den används som en del av undervisningen sedan april 2011. Showa universitetet är först i världen med att använda robotar i sin tandläkarutbildning.

På tandläkarutbildningen vid Göteborgs universitet har prefekt Annika Ekestubbe svårt att ta ställning till behovet av en robot.
»Vi skulle gärna ha fler simuleringsmodeller, för att träna tekniken vid olika behandlingar men något behov av robot har vi inte sett hittills«, skriver hon.
Vid Umeå universitet använder tandläkarstudenterna inga laserskannrar, men det kanske kan bli aktuellt i framtiden, enligt programansvariga Eva Levring Jäghagen.

Studenterna tränar i virtuella datormiljöer, i simuleringslab och på varandra tills de anses kompetenta nog att ha riktiga patienter, under handledning.

Text: Hanna Sistek

Foton/Illustrationer: Foto: Christina Sjögren

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch