Vid parodontit bryts käkbenet kring tänderna ned på grund av sjukdomen. När det sedan blir dags att sätta in implantat finns det inte alltid tillräckligt mycket ben att fästa implantatet i. Det vanliga är då att man försöker ersätta det förlorade benet med olika typer av benersättningsmedel. För det mesta fungerar det bra, men får patienten en infektion i området kan det bli problem.
Andreas Stavropoulos
Ålder: 50 år.
Jobb/Titel: Professor i parodontologi vid Malmö högskola, avdelningsföreståndare.
Speciella professionsuppdrag: Tidigare president i IADR:s Peridontal research group. Nu ledamot i IADR-rådet.
Familj: Fru och två barn, tio och fem år.
Fritid: Går gärna på konserter med klassisk musik och opera. Försöker motionera lite ”Det ska ju vara nyttigt, säger de”.
Foto: Emil Malmborg
– Vi har i försök på hundar sett att en infektion vid tandimplantatet när det finns benersättningsmedel i området gör att det kvarvarande benet försvinner snabbare än om det inte finns något biomaterial där, säger Andreas Stavropoulos, professor i parodontologi vid odontologiska fakulteten, Malmö högskola.
“Man blir inte så populär”
Fyndet presenterades vid en stor europeisk konferens för några år sedan och rörde upp känslor i parodontologivärlden. Särskilt vissa tillverkare av benersättningsmaterial visade sig mindre nöjda med fyndet.
– Det kan vara svårt för en forskare att presentera eller publicera negativa resultat. Man blir inte så populär, men det har jag aldrig brytt mig så mycket om, säger Andreas Stavropoulos.
Som forskare måste man naturligtvis alltid söka efter sanningen och publicera den oavsett vilka konsekvenser det kan få för olika intressenter, det måste alltid vara patientens väl och ve som man har för ögonen, menar han.
– Om man har en patient med en liten benskada ska man då använda benersättningsmaterial? Det är inte säkert att man ska göra det, säger Andreas Stavropoulos.
Forskningen kring benersättningsmaterial och infektion är en fråga som Andreas Stavropoulos har burit med sig under 20 års tid.
– Men när jag då tog upp frågan med min professor viftade han bara bort den och sa att det inte fanns någon evidens som indikerade att det skulle vara något att oroa sig för. Efter tio år hittade jag en extern finansiering av studien och nu har jag fått mer pengar så jag kan fortsätta titta vidare på detta, säger Andreas Stavropoulos.
Tandtekniker i botten
Han är idag professor, men han började sin bana 1988 som tandtekniker utbildad hemma i Grekland. Efter ett år som tandläkarstudent i Heidelberg i Tyskland återvände han till Grekland och träffade där en professor som hade varit i Sverige i början av 1980-talet och utbildat sig till parodontolog. Andreas Stavropoulos gillade hans skandinaviska inställning till arbetet.
När han senare på 90-talet fick ett stipendium från Danmark var han inte sen att tacka ja och flyttade till Åhus och till den avdelning som på 50-talet blev Europas första fristående avdelning för parodontologi. Han forskade under den kände danske professorn Thorkild Karring och 2002 disputerade han för att nio år senare även få en dansk dr odont (en akademisk grad som inte finns i Sverige, men som ungefär motsvarar en docentur).
Men hans primära forskningsområde har hela tiden handlat om regeneration av tandfäste och benuppbyggnad. Från början med Thorkild Karrings metod ”Guided tissue regeneration” med vilken man kan regenerera parodontiet till dagens forskning på regenerativa behandlingar som går under samlingsnamnet ”Bone tissue engineering”.
Konstgjord matris
Nu handlar hans forskning om att använda en konstgjord matris där framodlade stamceller från patienten ska kunna fästa och med hjälp av olika tillväxtfaktorer och andra signalsubstanser efterlikna den naturliga benuppbyggnadsprocessen så mycket som möjligt och verkligen bygga nytt ben.
Han samarbetar med en känd forskargrupp i Bergen i Norge där man just nu försöker hitta den optimala kombinationen av stamceller, signalsubstanser och matrismaterial. Gruppen håller just nu på med sin första kliniska pilotstudie.
– Resultaten är lovande, men man håller på med finjusteringar för att få till en snabbare och mer förutsägbar benuppbyggnad, säger Andreas Stavropoulos.
Pilotförsöket visar att metoden fungerar som princip, men det finns fortfarande många frågor kvar att lösa innan metoden kan användas i kliniken. Förutom finjusteringarna av själva metoden med celltyper och signalsubstanser är en viktig fråga kostnaden.
Dyr behandling
Andreas Stavropoulos berättar att varje behandling i pilotförsöket kostar över 200 000 norska kronor och producerar cirka en kvadratcentimeter ben. Det är naturligtvis alldeles för dyrt för en behandling som ska kunna användas i kliniken.
Målsättningen är att metoden ska utvecklas till en ny rutinbehandling där tandläkare ersätter förlorat ben genom att bygga upp det på riktigt istället för att använda benersättningsmaterial.
– Det är den optimala läkningen, säger Andreas Stavropoulos.
Han är därför övertygad om att metoden kommer att bli en framtidsbehandling inom parodontologin. Men han är inte lika säker på när den kan bli verklighet.
– Det är svårt att säga, men det kommer att ta många år. Fortfarande om tio år kommer det att finnas utmaningar kvar kring detta, säger han.
