Socialstyrelsens statistik visar att fler barn är kariesfria – men samtidigt ökar antalet kariesskadade tänder bland dem som redan har störst behov av vård.
Foto: Colourbox
Den nationella sammanställningen från Socialstyrelsen, som bygger på kariesuppgifter från landets samtliga regioner, visar på en förbättrad tandhälsa hos barn. I 2024 års siffror syns fortsatt positiva resultat i flera åldersgrupper. Bland 6-åringar har andelen kariesfria barn ökat från 78 till 83 procent mellan 2021 och 2024. För 12-åringar är siffran nu 73 procent – en ökning med fyra procentenheter sedan 2021.
Även bland 19– och 23-åringar noteras förbättringar. Den genomsnittliga kariesförekomsten minskar bland 19-åringar och bland 23-åringar ökar andelen kariesfria något. För 3-åringar är läget oförändrat – men fortsatt mycket gott: 96 procent är kariesfria.
Samtidigt visar rapporten att utvecklingen går åt fel håll för den tredjedel av barn och unga som redan har störst problem med karies. Bland 12-åringar i denna grupp har det genomsnittliga antalet skadade eller lagade tänder ökat från 1,65 till 1,87 på ett år. Bland 19-åringarna har motsvarande index – SiC – också ökat: från 4,5 till 4,6 skadade tänder i snitt.
– Det är glädjande att fler barn är kariesfria, men det är samtidigt oroande att tandhälsan försämras bland de som redan har störst behov. Vi ser en trend till en växande ojämlikhet i munhälsa, och det riskerar att förstärka skillnader i hälsa längre fram i livet, säger Peter Lundholm på Socialstyrelsen i ett pressmeddelande.
2024 års statistik blir den sista som omfattar 23-åringar, eftersom dessa inte längre inkluderas i den kostnadsfria barn- och ungdomstandvården från och med 2025. För att få en rättvis bild av tandhälsan i äldre åldrar har Socialstyrelsen i år samlat in data för 19- och 23-åringar över en treårsperiod.
– Vi ser att tandvården behöver ställa om. Det räcker inte med att behandla skador – vi måste arbeta mer förebyggande, särskilt för att nå de grupper som har sämst förutsättningar. Tandvården bör bli en mer integrerad del av folkhälsoarbetet, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden där behoven är som störst, säger Peter Lundholm.
