Presidentens plågsamma protesproblem

I Europa fanns det utbildade tandläkare, framför allt i England och Frankrike. En av de mest kända och framsynta var fransmannen Pierre Fauchard, som skrev ”Le Chirurgien dentiste”. Verket gavs ut 1723 och uppvisar en för sin tid enastående förståelse för de flesta tandsjukdomar. Bland annat beskrivs behandling av karies genom exkavering och fyllning med bly eller tenn. Ett annat råd var att skölja munnen med färsk morgonurin blandad med kritpulver. Rådet är inte helt oävet, då ammoniak har antibakteriella egenskaper och en blekande effekt som ger vackra vita tänder.

I USA var det däremot läkare, barberar­kirurger och bysmeder som skötte tandextraktioner. Bedövning existerade inte, utan patienter spändes fast och tänder togs bort med våld. De mer välbärgade använde rikliga mängder alkohol som bedövningsmedel. Någon egentlig konserverande tandvård förekom inte, och möjligheterna att lindra smärta i munhålan var få.

Många kände dock till att det fanns växter med specifika egenskaper inom smärtlindring. Till exempel användes avkok på kamomillblomma för att skölja munnen för att lindra smärta. Nejlikolja, ­eugenol, rekommenderades också i smärtlindrande syfte. Det fanns otaliga råd om växter för behandling av orala besvär. De flesta av dessa var dock overksamma och ren vidskepelse.

I 1700-talets Europa praktiserades tandtransplantationer, såväl autotransplantation som transplantation från en människa till en annan. Så småningom började enstaka tandläkare från Europa att besöka USA. George Washington ­konsulterade en av dessa – Jean Pierre Le Mayeur, som också utförde tandtransplantationer. Denna behandlingsmetod dog dock ut relativt snabbt på grund av många misslyckanden och smittspridning, i synnerhet av syfilis som överfördes från person till person.

Kosmetisk och rekonstruktiv tandvård i form av tandersättningar efter extraktion utfördes av ­silver- och guldsmeder som en bisyssla. En av de mest kända från denna tid är silversmeden Paul Revere, som bland annat identifierade en general som hade begravts i en massgrav, men som kunde identifieras med hjälp av två elfenbenspremolarer i höger överkäke. Dessa hade ­Revere förankrat i granntänderna med en tunn ligatur av tvinnad guldtråd.

Detta vackra hantverk med filigranarbeten hade utvecklats i ­Italien av etruskerna för runt 2 000 år sedan. Etruskerna praktiserade även den för tandläkare så välkända gjuttekniken ”cire perdue” (förlorat vax-metoden). Tekniken uppstod sannolikt i Egypten flera tusen år före vår tideräkning och används än i dag. De första proteständerna i porslin uppfanns av en fransman, Dubois de Chémant, och presenterades första gången 1789.

George Washington fick sin första tand extraherad redan som 24-åring. Därefter fick han successivt ta bort smärtande tänder och led konstant av tandvärk och smärta i munnen. Han har själv beskrivit ”ömma tänder och svullet och inflammerat tandkött”, och det var smärtsamt för honom att äta sina måltider. Han var känd för att ”ha kort stubin och vara lättretlig och hetlevrad”, vilket många tillskriver hans ständiga tandsmärtor och trycksår.

Det råder viss oenighet kring orsaken till hans dåliga tandstatus. Vissa anser att karies var huvud­orsaken, medan andra menar att det rörde sig om parodontit. Det uppges att han var mycket noggrann med sin munhygien och hade ett exklusivt etui för tandvård innehållande borste, pulver och tungskrapa samt flera munsköljmedel.

Han sparade många av de extraherade tänderna för att senare kunna använda dem i sina proteser. Detta talar för att tänderna var intakta och att anledningen till extraktionen var parodontit. Man får dock anta att den kraftigt ökande produktionen och konsumtionen av socker från sockerrör också satte sina spår i tänderna, och gav goda förutsättningar för karies. Så sannolikt har båda dessa stora tandsjukdomar spelat in, inte minst med tanke på att smärtan vid karies ofta är mer intensiv än vid parodontit.

Vid sin installation som president 1789 hade Washington endast en tand kvar i bettet. Det var en premolar i vänster underkäke. Denna förlorade han senare samma år och övergick därefter till att bära hel­proteser. Den sista tanden överlämnade han som en minnesgåva till sin tandläkare, John Greenwood.

Washington började använda delproteser 1781. Protesframställningen var på den tiden tämligen primitiv. Modeller för protesbasen kunde tas fram genom att patienten fick bita i en vaxklump eller gipsblandning. Protesbasen skars sedan ut ur elfenben, valross- eller flodhästtand. Några år senare kunde man också tillverka basen av hamrat guld eller mässingsplåt.

Protes­tänderna utgjordes av egna tänder, tänder köpta från slavar, elfenbens­tänder eller djurtänder. Särskilt kalvtänder lämpade sig väl för ändamålet och de filades till rätt storlek. De enskilda tänderna fästes vid basen med små ”spikar” och hölls samman av en genomgående metalltråd. Hur man uppnådde en acceptabel betthöjd, ocklusion och artikulation framgår dock inte.

Dorsalt var över- och underkäksproteserna förbundna med en fjäder som skulle hålla dem på plats i munnen. Fjädrarna innebar dock att proteserna ständigt fjädrade utåt mot munöppningen. Så för att hålla dem på plats var han tvungen att hålla läpparna stramt slutna. Detta syns bland annat tydligt på endollar­sedeln och är förklaringen till att han aldrig log.

Washington fick sina proteser tillverkade och reparerade på postorder. De djurtänder som användes i proteserna var mycket porösa och blev kraftigt missfärgade, varpå dessa skickades per post till John Greenwood i New York för rengöring och eventuella reparationer enligt Washingtons instruktioner. Enligt John Greenwoods bedömning var det Washingtons stora konsumtion av portvin som orsakade missfärgningarna. Det var också dessa kraftiga missfärgningar som gav upphov till myten om att Washingtons tänder skulle ha varit gjorda av trä. Han hade dock aldrig någon protes tillverkad av trä.