Sten Linder-Aronson formade svensk tandreglering

Under 1960-talet byggdes ortodontin ut kraftigt i Sverige. Genom folktandvården inrättade landstingen tandregleringstjänster, och fler barn kom nu i fråga för tandreglering. Samtidigt var antalet ortodontister begränsat. På kliniken i Örebro, den enda utanför storstäderna med fler än två ortodontister, hade patient­trycket blivit så stort att det behövdes en modell för att avgöra vilka patienter som skulle prioriteras.

– Ungefär 75 procent av de som sökte hade sådana bettfel att man mer eller mindre kunde strunta i dem, medan 25 procent var av sådan art att det allmänna borde ta hand om dem.

Läs också: Kartläggning: Så avgör regionerna vem som får tandreglering

Tandläkartidningen träffar Sten Linder-Aronson, numera professor emeritus, en frisk aprildag i hans hem på Lidingö. På väggarna hänger fågel­motiv och runtom i lägenheten står små fågelskulpturer – spår av ett livslångt intresse för ornitologi som löpt parallellt med arbetet inom ortodontin.

Och även om ornitologin bidrog till att han som skåning, och därefter Östersundsbo, hamnade i Örebro – här fanns ett rikt fågelliv och en aktiv fågel­skådarklubb – var ortodontin den främsta orsaken. Kliniken i Örebro hade ovanligt höga ambitioner. Förutom dess storlek fanns planer på att starta en specialistutbildning i ortodonti, något som Sten Linder-Aronson så småningom fick ansvar för att genomföra.

– Det behövdes fler ortodontister och tack vare specialistutbildningen ökade intresset för kliniken och vi kunde fördubbla antalet anställda, från sex till tolv ortodontister.

När frågan om hur patienterna skulle prioriteras återkom i arbetet i Örebro, tog Sten Linder-Aronson upp den med Medicinalstyrelsen (nuvarande Social­styrelsen). Vid den oväntade tidsluckan som dök upp i samband med lumparövningen som ställdes in, fick han i uppdrag att ta fram ett index för hur olika bettfel skulle graderas.

– Det fanns två index i USA, båda tiogradiga, men jag tyckte att det var för många nivåer och skulle bli för svårt att skilja mellan graderna, så jag inriktade mig på ett fyrgradigt index.

De svåraste fallen, till exempel barn med läpp-käk-gomspalt, placerades i den högsta prioriteringsgruppen, grad fyra. Även patienter med påtaglig trångställning, stora sagittala avvikelser eller korsbett klassades i de högre graderna, grad tre, som skulle få behandling inom den offentliga tandvården. Lindrigare bettavvikelser graderades lägre, och patienter utan behandlingsbehov klassades som ”noll”.

– Det lättaste att gradera var grupperna tre och fyra. Mellan grupp två och tre blev det mer svårbedömt vilka man skulle prioritera och vilka man skulle låta vara.

Läs mer: Ortodontiföreningen vill se ett nationellt index

Indexet, som allmänt går under benämningen Socialstyrelsens index, lanserades 1966 och ligger till grund för flera av de bedömningsindex som används i dag. Samtidigt har många regioner utvecklat egna varianter eller använder andra index. På senare år har det dock förts fram förslag om att införa ett nytt, nationellt index för att göra bedömningarna i regionerna mer lika. Något sådant behov ser emellertid inte Sten Linder-Aronson.

– Skillnaderna mellan olika index är så liten och de bygger på samma idé. Dessutom är Socialstyrelsens index ett nationellt index.

Parallellt med arbetet med prioriteringsindex och uppbyggnaden av en specialistutbildning i ortodonti forskade Sten Linder-Aronson. Hans avhandling om hur munandning påverkar bettutvecklingen hos växande barn fick stor uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt.

Redan under 1800-talet misstänkte man att barn som under längre tid enbart andas genom munnen får smal överkäke och avvikande bett, men sambandet hade inte studerats systematiskt förrän Sten Linder-Aronson gjorde det. Genom att mäta aktiviteten i kindmuskulaturen kunde han visa att förstorade adenoider, det vill säga den lymfatiska vävnaden bakom näsan, påverkar ansiktstillväxt och bettutveckling hos barn genom att hindra näsandning. Resultaten fick av­görande betydelse för öron-näsa-hals-sjukvården och bidrog till att fler barn opereras.

– När man skrapar bort adenoiderna skapas en fri luftpassage genom näsan, och därigenom lyfts underkäken vilket motverkar en ogynnsam påverkan från kindmuskulaturen, förklarar Sten Linder-Aronson.

Forskningsresultaten spreds internationellt och ledde till återkommande föreläsningsuppdrag runt om i världen och många utmärkelser. Som enda svensk ortodontist, verksam i Sverige, fick han år 1993 det mest prestigefyllda ortodontipriset i USA, Albert Ketcham Award.

Ett decennium tidigare, år 1981, utsågs Sten Linder-­Aronson till professor i ortodonti vid Karolinska institutet (KI). Familjen lämnade Örebro ­efter 19 år och flyttade till Stockholm. På KI kom han att få en central roll i utvecklingen av den odontologiska utbildningen och var under nio år ­dekanus och chef för den odontologiska fakulteten, med ansvar för både utbildning och forskning. Men trots de akademiska uppdragen såg han hela tiden till att behålla kontakten med det kliniska arbetet.

– Jag hade en liten privatpraktik i undervåningen på vårt hus där jag tog emot ortodontipatienter på remiss från landstinget.

Om ortodontin dominerades av avtagbar apparatur under 1900-talets första hälft tog metod­utveck­lingen ett rejält skutt under 1960- och 70-talen. I USA och Kanada, men även i Norge, låg man långt fram i användandet av fastsittande apparatur, och kunskapen spred sig snabbt även till Sverige.

– Det var den stora förändringen. Med avtagbar apparatur hade man begränsade möjligheter, men med fast apparatur kan man göra perfekta bett.

Sten Linder-Aronson påpekar dock att helt perfekta bett inte är något eftersträvansvärt. En liten trångställning eller annan mindre avvikelse behöver inte alltid behandlas.

När han ser på ortodontin i dag gör han det med viss oro. Han lyfter särskilt fram den ökade användningen av tandregleringsskenor, det vill säga ­aligners, utanför specialisttandvården.

– Det är icke-ortodontister som gör behandlingar utan att veta vad som händer på längre sikt. Många behandlingar går tillbaka efter en tid och patienterna blir missnöjda.

Han lyfter också fram utvecklingen av yrkeskategorin ortodontiassistenter, som han menar är problematisk. Med en tvåårig tilläggsutbildning får tandsköterskor och tandhygienister utföra delegerade arbetsuppgifter inom ortodonti.

– Gränsdragningen för vilka fall som passar för en ortodontiassistent och vilka som är för specialister är suddig, och jag är rädd att behandlingsresultatet blir därefter.