Patienten kommer med ett omfattande behandlingsbehov. Allt verkar okej i början. Tandläkaren upplever att relationen med patienten känns bra. Allt eftersom behandlingen fortskrider noterar tandsköterskan att patienten verkar missnöjd. Patienten tycker att behandlingen tar lång tid, och hennes ekonomi sviktar. Tandsköterskan upplever att behandlingssituationen inte känns bekväm och patienten i sin tur upplever att tandläkaren och övrig personal pratar »över huvudet« på henne. Tandläkaren har däremot inte märkt några problem i relationen.
Hur ska tandläkaren hantera en situation som denna?
Margareta Molin Thorén svarar:
I de allra flesta fall innebär kontakten mellan tandläkare och patient inför en behandling inga problem, men problem kan uppstå, framför allt om det är fråga om komplicerade behandlingar som tar lång tid och där det under behandlingens gång kan uppstå komplikationer. Det kan göra behandlingen mer utdragen och kanske mer kostsam än det från början var sagt. Det allra viktigaste är att ta reda på vilka behov patienten egentligen uttrycker innan man övergår till handling.
Samtalet med patienten ska ske i form av en öppen och noggrann dialog. Att på allvar vara intresserad av patienten och patientens behov är en viktig komponent, men kanske inte alltid så lätt. I dialogen är det viktigt att ha i åtanke att patienten i vårdsituationen är i en beroendeställning. Dessutom kanske han eller hon är blockerad av rädsla och har svårt att höra vad som egentligen sägs. Det kan också finnas områ-
den som både patienten och du själv som behandlare tycker det är obehagligt att samtala om. Ekonomi kan ibland vara ett sådant. Man måste öppet lyssna till vad
patienten uttrycker och försöka läsa av när patienten inte tycks förstå. I vissa situationer är det bättre att ta diskussionen med patienten på en annan plats än i behandlingsstolen, eftersom många patienter känner sig obekväma i stolen, där tandläkar-patientrelationen blir väldigt påtaglig och kanske blockerar informationsutbytet.
I samtalet bör olika behandlingsalternativ presenteras. Man förklarar vad alternativen innebär i form av tid, insats från såväl tandläkare som patient, förväntade resultat och vad kostnaden blir för de olika alternativen. Det är också viktigt att ta upp vilka risker som föreligger i den mån man kan förutse dessa. Patienten bör få ett skriftligt dokument som han eller hon kan ta med sig hem för att tänka över behandlingsalternativen i lugn och ro och kanske diskutera det med närstående.
Jag talar alltid om för patienterna att de kan kontakta mig eller min tandsköterska om det är något de undrar över, och att vi kan diskutera vidare vid nästa besök.
Är det skillnad för en allmäntandläkare respektive en specialist i mötet med patienten?
Ja, på sätt och vis, för som specialist är man förberedd i den mening att man via remissen har en viss information om varför patienten kommer, det vill säga vad som förväntas av mig att behandla. Å andra sidan kan kanske patienten ha väldigt stora förväntningar på specialistbehandlingen som ibland kan vara helt orealistiska. Därför är det oerhört viktigt att ha ett ingående och förutsättningslöst samtal om vad patientens förväntningar är, annars kan man hamna väldigt fel. Som allmäntandläkare har man vid ett första möte med patienten ingen aning om vad han eller hon har för behov eller förväntar sig. I båda fallen är det A och O att samtalet sker i öppenhet och är förutsättningslöst.
Finns det tillräckligt med tid för dessa samtal?
Det är bekymmersamt att tempot inom vården ofta är högt uppskruvat, vilket kan begränsa ett fördjupat samtal. Men om man ger samtalet tid så kan det löna sig i längden, eftersom man minskar risken för konflikter mellan patient och tandläkare angående kostnader, utdragna behandlingar, och liknande. I det långa loppet blir det alltså inte bara en tidsvinst utan också en förtroendevinst för tandvården. Att man i samtalet använder sig av så enkla medel som att sitta ner, sitta vänd mot patienten, använda sig av lugn röst, inte låta telefon eller annat störa utifrån och att ha stabil ögonkontakt kan förstärka patientens intryck av en lugn, fokuserad tandvård och att man vill patienten väl.
I det inledande exemplet upplevde patienten att tandläkaren pratade »över huvudet« på henne. Hur gör man för att undvika det?
Att patienten upplevde det så är naturligtvis olyckligt, men kan ha sin förklaring i att tandläkarens fokus låg på den behandling som behövde göras och därför vare sig lyssnade tillräckligt på patienten eller avläste hennes kroppsspråk. I exemplet var det tandsköterskan som noterade att patienten inte var fullt delaktig och införstådd i det som sades. Ofta kan den som inte är direkt involverad i situationen fånga upp dessa signaler från patienten och se till att patienten får kompletterande information och förstår den. Samarbetet mellan tandläkare och tandsköterska är oerhört betydelsefullt, och i ett bra samspel dem emellan undviker man den situation som beskrivs. Teamet fångar upp det i tid, så att säga.
När ska tandläkaren konsultera en kollega för stöd eller råd inför en behandling?
Är det så att jag känner att patienten inte tar till sig informationen eller att hon verkar tveksam, eller att jag känner att patienten inte har förtroende för mig, tar jag alltid upp möjligheten att titta på patienten tillsammans med en kollega. Är det en förtroendefråga kan det vara bättre att komma överens om att en annan tandläkare tar sig an patienten. Finns inte förtroende mellan patient och tandvårdsteamet riskerar behandlingen att misslyckas, även om den rent tekniskt kan bli lyckad. Hur patienten upplever behandlingen och behandlingsresultatet är det som avgör om behandlingen är lyckad eller inte. Det är därför som det är så viktigt att fundera på detta »att mötas som människor«, som etikdagen 2012 ska handla om.
